Det är inte alltid enkelt med internationell harmonisering. Så länge det finns olikheter mellan länder innebär harmonisering att förändringar i existerande nationella struk­turer är nödvändiga, och global redovisning inte är optimalt anpassad till förhållanden i enskilda länder.

Sverige är intressant som ett land där nationella eko­nomiska förhållanden kombineras med en betydande användning av IFRS som grund för reglering. Redan under tidigt 1990-tal började Redovisningsrådet grad­vis införa IAS i Sverige och IASC:s (sedermera IASB:s) Föreställningsram har länge använts som grund för tolkning av redovisningsfall.

Full IFRS 2005 för noterade företag – och nära nog full IFRS för finansiella företag – kom ändå som en slags chock för Sverige. Hos vissa noterade företag uppkom en form av ”motståndsrörelse” mot IFRS, när redovisningsstandarder utformade för att skydda små lättrörliga investerare mötte ett svenskt näringsliv med stora och långsiktiga ägare (se Carrington, m.fl., IFRS – Dilemman och utmaningar, Studentlitteratur, 2015). Fallet med HQ Bank visar svårigheten för det svenska rättsväsendet att hantera bedömningsba­serade IFRS-standarder (se Hartmann m.fl, ”The improbability of fraud in accounting for derivatives”, European Accounting Review, 27(5), 2018).

Ett mer aktuellt exempel på att IFRS inte passar in på svenska förhållanden är frågan om eget kapital i ömsesidiga försäkringsbolag vid eventuellt införande av IFRS 17. Kombinationen av betydande inslag av öm­sesidiga försäkringsbolag i Sverige, Finansinspektio­nens policy att kräva nära nog full IFRS för finansiella företag och utgångspunkten i IFRS 17 att ömsesidiga försäkringsbolag inte har något eget kapital har ska­pat debatt i Sverige.

Den svenska debatten om IFRS 17 studeras i ett forskningsprojekt vid Göteborgs universitet, genom­fört av Josefin Andersson Sols. Hon kommer fram till att det finns grundläggande skillnader i synsätt mellan den svenska försäkringsbranschen och IASB. Den svenska synen är att det finns reserver som företagsledningen har diskretion över, det vill säga där enskilda försäkringstagare inte kan kräva att de betalas ut. Därmed blir reserverna ur företagets perspektiv att betrakta som eget kapital. IASB:s syn är att allt överskott i ett ömsesidigt försäkringsbolag tillfaller nuvarande eller framtida försäkringstagare. Därmed är överskottet en del av försäkringsskulder och kan inte vara eget kapital.

En intressant aspekt på eget kapital i ömse­sidiga försäkringsbolag är att det länkar till IASB:s pågående projekt om att tydliggöra distinktionen mellan eget kapital och skuld (se tidigare krönika samt ). I det projektet försöker IASB få en enhetlig och fungerande definition av eget kapital och skuld i syfte att undvika existerande motstridiga principer i Föreställningsramen och IAS 32.

Ett tydligt tecken på svårigheten med att få fram en stringent definition av eget kapital är att även IASB är inkonsekvent i det nya förslaget. Logiken i IFRS 17 tar sin utgångspunkt i vem som är mottagare av framtida kassaflöden och man kommer då fram till att försäkringsavtal i ömsesidiga bolag i sin helhet är skuld. Enligt föreslagen definition i IASB:s diskus­sionsunderlag (DP/2018/1) borde reserver i ömsesidiga bolag kunna utgöra eget kapital.

Det är sannolikt att svensk ekonomi kommer fort­sätta att utmärkas av hög grad av internationalisering, vilket leder till ett behov av internationellt harmoni­serad redovisning. Samtidigt finns specifikt svenska förhållanden i ekonomin som gör att IFRS – eller andra globala standarder – kommer att skava när de införs i Sverige.