Jag hade lovat mig själv att min krönika absolut inte skulle handla om den pågående pandemin.  Min åttaåring, som normalt är onormalt intresserad av att diskutera samhällsfrågor (hans favoritprogram på TV är Lilla Aktuellt) har till och med utfärdat ett direkt förbud att, jag citerar: ”Nämna något av de här tre orden hemma; coronaviruset, viruset eller covid-19. Jag är så TRÖTT på det”.

Jag förstår honom verkligen men ändå känns det omöjligt att styra bort tankarna från det som just nu händer i världen. Jag gjorde ett tappert försök att hitta inspiration att skriva om något annat. Detta genom att diskutera val av ämne med samma åttaåring samtidigt som han var djupt engagerad i ett legobygge och därmed måttligt intresserad av mina frågor. ”Jag ska skriva om något om revisorer – kommer du ihåg vad en revisor jobbar med?”, ”Ingen aning”.  Det här var inte alls sant det visste jag. ”Jo – men vad jag jobbar med det vet du ju visst”, ”Jaha… ja du räknar med skatt och sånt”, ”Precis- minns du vart skatten tar vägen?”, ”Ja till Skatteverket”. Jag blir enormt upprymd av det faktum att han minns namnet på denna centrala myndighet. ”BRA! vad du kommer ihåg! Vad gör Skatteverket med skatten sen då?”, ”De gör skatter av den”. Och därmed visade han tydligt att han inte hade lust att prata mer om den saken.

Om jag innan krisen trodde att jag hade ett samhällsviktigt yrke så var det nära att jag häromveckan togs ur den villfarelsen. Kommunen skickade nämligen ut en enkät för att kunna avgöra för vilka barn man skulle tvingas ha barnomsorg för i händelse av skolstängning. Det fanns medskickat en lista med rubriken ”Samhällsviktiga tjänster”.  På listan fanns vare sig revisorer eller redovisningskonsulter med. OK… jag fattade absolut att vårdpersonal och sådana som arbetar med livsmedels- och läkemedelsförsörjning är väldigt viktiga just nu och att de måste givetvis vara med. Och brandmän och polis. Elförsörjning och socialtjänst också – fine.

Sen tyckte jag kanske inte att det kändes som en lika självklar gränsdragning att brevbärarna och sådana som arbetar med värdepappershandel skulle vara med samt hela detaljhandeln – men inte någon från vår bransch. Jag kände mig lite sur en liten stund faktiskt men sen tänkte jag att den som gjorde listan förmodligen inte hade jättebra insikt. Att alla inte kan förstå vad tråkigt det blir för väldigt många om inte lönekonsulterna går till jobbet till exempel. ”Ingen lön den här månaden heller – nähä vad synd – men vad gör det när jag har ett så samhällsviktigt jobb här med att sälja heminredning – det gör jag så gärna så – gratis för samhällets bästa”.

Man måste inte heller tycka lika som den där listan faktiskt tänkte jag. Det var bara en dum lista som någon som uppenbarligen inte hade full koll hade skrivit. Så jag skakade av mig det hela, ändå lite mer nöjd efter det att jag konstaterat att min mans yrke inte heller var med på listan. Det hade kunnat bli mycket onödiga familjediskussioner kring det annars.

Till min stora glädje visade det sig sedan att ; det var visst meningen att vi skulle klassificeras som samhällsviktiga. Så vi ska vara med på listan. Naturligtvis hade jag rätt! Som vanligt. Min man, som för övrigt är professor, har däremot inte fått något dylikt klargörande för sin yrkeskategori och det kan man ju förstå. Det är faktiskt skillnad på yrken och yrken när det kommer till hur man bidrar till samhället. Så är det bara.

Zombieapokalypsen är inte riktigt här ännu – men stämningen är verkligen lite åt det hållet. Jag föreställer mig att det är lite lika samhällskänsla som under digerdöden. Lite som om man var med i en roman med ett mörkt och dystert omslag (kanske med en korp som sitter på en mossbevuxen gravsten i fullmåne?) med titeln ”Revisor i coronans tid”.  För visst är det konstigt allt som händer? Vi sätter upp lappar på dörrarna till våra byråer där vi säger åt kunderna att vi inte vill träffa dem. Hux flux kommer det rekordsnabba krispaket med borttagna arbetsgivaravgifter och förslag om 100% procent avsättning till periodiseringsfonder och nya rutor att kryssa i på skattedeklarationerna. Oroliga företagare ringer stup i kvarten och frågar hur de skall göra med permitteringar och uppskov. Som över en natt har allt förändrats.

På vår byrå försöker vi hjälpa till så gott vi kan att stötta upp det lokala näringslivet, det vill säga våra kunder. Det vi tjänar in på sänkta arbetsgivaravgifter har vi till exempel försökt att hitta möjligheter för att omsätta på olika sätt i mindre lyckligt lottade branscher.

Som den obotliga optimist jag ändå är så tänker jag att allt kommer att bli nästan som vanligt igen snart och att vi då har lärt oss något om vad som är viktigt här i livet. Att hjälpas åt och bry oss om varandra och sånt. Och att känna glädje och tacksamhet över de små sakerna i livet. Som att det finns toapapper och makaroner att köpa i affären.

Läs tidigare branschkrönika av Sara Deutschmann