Efter den globala finanskrisen 2007-2008 inleddes i Sverige en diskussion om diskonteringsränta på förmånsbestämda pensionsskulder redovisade i enlighet med IAS 19 Ersättningar till anställda. Standarden anger att ränta på förstklassiga företagsobligationer, med matchad valuta och löptid, ska användas för att bestämma diskonteringsränta. Finns ingen fungerande marknad för företagsobligationer i aktuell valuta ska ränta på statsobligationer användas. Frågeställningen i Sverige har varit huruvida det finns någon fungerande marknad för förstklassiga företagsobligationer. Eftersom standarden inte har tydliga riktlinjer lämnas mycket av tolkningen till det enskilda företaget.

En tidig slutsats  var att det inte finns någon marknad för det man traditionellt klassificerar som företagsobligationer. Efter finanskrisen kom dock vissa svenska redovisare på att man kan anse att marknaden för bostadsobligationer är en slags marknad för företagsobligationer, och den marknaden kan anses vara fungerande. Efter en viss debatt kom börsen fram till – inte bara att det var tillåtet att använda bostadsobligationer – utan att det var praxis i Sverige. Statsobligationer var alltså inte längre rekommenderat.

Det finns två potentiella oklarheter med att använda bostadsobligationer.

Den första handlar om att de eventuellt inte är företagsobligationer i den betydelse IAS 19 utgår från, eftersom de har en helt annan ekonomisk exponering än näringslivet i stort (se krönika i Balans nr 5 2012).

Den andra oklarheten handlar om att marknaden för bostadsobligationer eventuellt inte är en fungerande marknad i enlighet med IAS 19. Standarden definierar inte vad en fungerande marknad innebär men det kan exempelvis vara aktivitet och möjlighet till matchning till pensionsskulder. Här finns flera parametrar att tänka på. Marknadens storlek och omsättning är viktiga, men då endast för förstklassiga obligationer (till exempel med rating AA och högre) och fastränteobligationer (den marknaden är inte så stor i Sverige). Antal emittenter kan undersökas (de är få i Sverige). Matchning mot löptid kan vara en faktor och här har Sverige mest obligationer med kort löptid (som ska matchas mot pensionsskulder med flera decennier i genomsnittlig löptid).

2015 valde Ericsson – ett av börsens större bolag – att byta från bostadsobligationer till statsobligationer, eftersom man inte ansåg att den svenska marknaden för bostadsobligationer uppfyllde kravet på fungerande marknad. Ericsson har fortsatt med detta, så har detta blivit en möjlig praxis i Sverige. Jag hoppas att den nya Nämnden för svensk redovisningstillsyn kommer att fortsätta låta företag – såsom Ericsson – följa IAS 19 på detta sätt.

Bakom hela diskussionen om diskonteringsränta för förmånsbestämda pensionsplaner ligger en betydligt större fråga: Hur ska kostnaden för pensioner hanteras i en ekonomisk miljö där riskfri, eller nära riskfri, avkastning är mycket låg? Nuvärdet på framtida pensioner är högt när räntor är låga. Det är inte bara en redovisningseffekt, utan det är en reell effekt att med låg avkastning blir löftet om framtida pensioner på en viss nivå mer kostsamt.

Under och efter finanskrisen 2007-2008 sjönk riskfria räntor. Många trodde att räntorna med tiden skulle öka till något ”normalläge” men de har i flera länder varit fortsatt låga. Staternas och centralbankernas agerande under den nuvarande coronakrisen leder snarast till ytterligare tryck neråt på räntor. Följaktligen kommer förmånsbestämda pensioner i enlighet med IAS 19 att vara fortsatt stora i aktuell ekonomisk kontext.

Vi kan konstatera att IAS 19 skrevs i en tid när riskfria räntor låg på en helt annan nivå, och det är inte sannolikt att man då kunde tänka sig att riskfri ränta skulle vara noll under längre perioder.