Hur mycket upplysningar som ska lämnas vid upprättande av en koncernredovisning enligt IFRS diskuteras ofta i olika sammanhang. Företag utgår många gånger från någon form av mall vid upprättande av sin koncernredovisning som har som utgångspunkt att vara relativt heltäckande, revisionsbyråerna använder checklistor i samband med sin revision och tillsynsmyndigheterna runt om i Europa har stort fokus på upplysningskraven.

Tillsynsmyndigheterna har i många år påtalat betydelsen av företagsspecifika upplysningar, inte minst gällande redovisningsprinciper, eftersom de i sin genomläsning av finansiella rapporter identifierat att många företag använder standardiserade texter.

Nu vill även IASB råda bot på detta med standardtexter. En ständigt återkommande fråga i samband med detta är vilka upplysningar som kan utelämnas mot bakgrund av vad som är väsentligt och inte.

För att ge mer vägledning till företagen på dessa områden publicerade IASB i februari en ändring i IAS 1 som ändrar kravet på upplysning av företagets redovisningsprinciper. Ändringen innebär att företag ska lämna upplysningar om ”material accounting policies” i stället för ”significant accounting policies”.Ytterligare tillägg har även skett i IAS 1 som syftar till att förklara hur företag kan identifiera väsentliga redovisningsprinciper och ett antal exempel har lagts till för att förklara när en redovisningsprincip sannolikt är väsentlig.

För att ta ställning till vad som är väsentligt och inte har IASB sedan några år tillbaka publicerat en så kallad ”practice statement” som ger vägledning kring vilka bedömningar som kan behöva göras när väsentlighetsprincipen tillämpas. Detta ”practice statement” har i samband med ändringen i IAS 1 också uppdaterats med vägledning som syftar till att förklara en process i fyra steg för att bedöma vad som är väsentligt och inte.

IASB anser att information om redovisningsprinciper är väsentlig när informationen tillsammans med annan information i de finansiella rapporterna förväntas påverka användares beslut. Sådant som hör till icke väsentliga transaktioner behöver inte upplysas om. Till exempel anses information som enbart upprepar eller sammanfattar kraven enligt IFRS vara mindre användbar. Ändringen i IAS 1 ska hjälpa företag att kunna reducera informationen avseende redovisningsprinciper.

Ändringen som nu publicerats av IASB har ett viktigt signalvärde, och vi rekommenderar företag att ta tillfället i akt och ta sig en extra funderare på om koncernens väsentliga redovisningsprinciper verkligen är anpassade efter den verksamhet som bedrivs i koncernen. Det kan ju hända att avsnittet om redovisningsprinciper tagits fram för många år sedan, kanske så långt tillbaka i tiden som vid övergången till IFRS, och inte hängt med i utvecklingen när koncernens sammansättning och verksamhet förändrats.

Kanske har många företag tagit det säkra före det osäkra och valt att fullt ut kopiera något IFRS-exempel när det gäller beskrivning av redovisningsprinciper, vilket i grunden ofta är en missuppfattning, då det egentligen inte är fråga om en mall utan snarare ett exempel utifrån ett företag/koncern som har ”allt”. Det exemplet behöver sålunda anpassas till det aktuella företaget. Det finns nämligen många fallgropar när man använder sig av ett illustrativt exempel för ett fiktivt företag när man utformar sina redovisningsprinciper.

En fallgrop är att detta ofta leder till alltför standardiserade formuleringar som endast upprepar eller sammanfattar kraven som anges i IFRS. För att en redovisningsprincip ska ge högsta möjliga värde till en användare av en finansiell rapport bör principen vara företagsspecifik och detta hjälper inget exempel i världen till med.

En annan fallgrop är att användaren av exemplet kanske får uppfattningen att samtliga de principbeskrivningar som illustreras i ett exempel utgör en mall med minimiupplysningskrav som ska täckas in av företagets redovisningsprinciper.

Detta är inte avsikten med exemplen, utan syftet med dessa är att tillhandahålla ett smörgåsbord i form av ett brett utbud av belysande upplysningar som täcker de flesta tänkbara scenarier som förekommer i ett företag som har ”allt”, och visar på hur respektive princip kan beskrivas om området är relevant och väsentligt för det enskilda företaget.

Det krävs således att företaget använder dessa exempel med omdöme, så att fokus hamnar på de redovisningsprinciper som är väsentliga för företaget och att texterna anpassas utifrån koncernens förutsättningar.

Ett område som vi ofta upplever som styvmoderligt behandlat är redovisningen av finansiella instrument. Det är många företag som endast har likvida medel, kundfordringar, leverantörsskulder och banklån, dvs tillgångar och skulder som värderas till upplupet anskaffningsvärde, men där en fullständig beskrivning ändå görs av alla de värderingskategorier som finns i IFRS 9 trots att detta inte är relevant för läsaren av årsredovisningen.

Dessutom kompletteras dessa beskrivningar inte sällan av omfattande tekniska beskrivningar av den första redovisningen av dessa poster och när de tas bort från balansräkningen trots att det bara rör sig om enkla kundfordringar och leverantörsskulder och ingen försäljning av kundfordringar förekommer.

Det kan även finnas omfattande beskrivning av säkringsredovisning trots att detta inte förekommer. Att ta bort redovisningsprinciper för områden som inte är aktuella i företaget höjer läsvärdet och är ett första steg som alla företag bör ta.

Nästa steg bör vara att se över om det finns några områden som visserligen förekommer i koncernen men som inte är väsentliga och som därför kan skalas bort från eller kortas ned i avsnittet om redovisningsprinciper.

Ett område som den ändrade standarden särskilt pekar ut som viktiga områden att beskriva är om redovisningsprincipen hänför sig till ett område där företaget gjort väsentliga uppskattningar och bedömningar och där företaget därför lämnat upplysningar om dessa i enlighet med punkterna 122 och 125 i IAS 1.

Slutligen bör kvarstående väsentliga redovisningsprinciper ses över så att de blir mer företagsspecifika så att informationen blir användbar för de som läser årsredovisningen. Även om en redovisningsprincip är väsentlig behöver inte beskrivningen täcka in alla möjliga situationer som standarden beskriver, utan det kan räcka med att de situationer som är väsentliga för det enskilda företaget täcks upp av beskrivningen, annars kan texten tendera att bli utformad som en lärobok för studenter.

Ett område som ofta kan förbättras är beskrivningarna av företagets intäktsredovisning. Säkerställ här att samtliga väsentliga intäktsströmmar beskrivs, och vilka specifika avvägningar som gjorts utifrån IFRS 15. Intäktsströmmarna bör hänga ihop med hur företaget beskriver sina intäktsströmmar i framvagnen i årsredovisningen så att det går en röd tråd genom årsredovisningen.

Andra områden som kan göras mer företagsspecifika är bland annat principer kring aktivering av Fo U, fastställande av förlustriskreserv på kundfordringar, fastställande av rörelsesegment, säkringsredovisning, aktierelaterade ersättningar, inkomstskatter och rörelseförvärv.