Då och då har jag haft den stora förmånen att få tillbringa lite tid med de där man läser om, entreprenörsgenierna.

Jag krymper i regel i sådana sammanhang. Och sätter dem på piedestal. Skapar enorma avstånd.

Men bara en stund.

För likt ett brev på posten så visar det sig alltid efter ett par timmar att dessa übergenier är samma vanskapta figurer som jag. Vardagsordinära karaktärer with a bad moon rising liksom.

Jag har försökt lista ut det där. Besitter de någon slags superkraft, eller är det så enkelt att de bara helt enkelt saknar något? Det där som hindrar andra?

Nej mitt svar är ett annat. Eller nja, snarare ett till.

Närvaro.

Jag är helt säker på att det handlar om själar som lever med öppna celler, med sin receiver på on, i absolut närvaro.

För i den oförvanskade närvaron finns sökeriet och vidvinkeln, avläsandet av problem, inkännandet av läge, temperatur och lucka. Sökandet efter avsaknad av något, sen en volleylike action för att lösa. Och om lösningen är av den art som flera skulle ha nytta av, ja då är det nu som gäller. Inte ”skön idé, hm, tänker på den till imorgon”. För var i tänka-till-imorgon-tanke närmar man sig njaet och nejet?

Jag älskar galningar. De där som akademin vill hosta bort som lucky strikes och oseriösa.

För galningar gör så sjukt mycket gott. 4 av 5 nya jobb kommer från galningar. Pengarna till vår gemensamma kista som kommer från galningarna är oändliga. Det är galningarna som sätter Sverige på den internationella kartan.

Vi har för få galningar.

För se samhällets ängslonorm där vi ska vara si och så för att bli godkända, den likriktar, homogeniserar och urholkar verkningsgrad.

Unikiteten finns ju i oss alla. I alla fall från början. Men vi stöps över tid in i den mall som klär av oss all vår egen feeling. För vi vill ju bli godkända. Och så blir vår personliga produkt rånad på dess coola power.

Jag brukar översätta och dra likheter mellan individen i den samhälleliga tävlingen med en produkt eller tjänst i marknaden. Ska jag vinna i business måste jag tillföra något som inte redan finns. Och jag ser direkta paralleller till individen i samhället. Det är därför galningar oftast vinner.

Jag personligen har gjort det aktiva valet att aldrig någonsin konsumera vare sig litteratur, kultur, musik, film eller annan second hand smoke. Det är mitt personliga val. Och sannolikt min success factor.

Akademin har å andra sidan jätteproblem med mina val och lord knows vilka skrapor jag har fått för det.

Men det håller mig ren, oförvanskad och avstereotypifierad.

Jag är dessutom helt säker på att jag i mitt avståndstagande frigör min närvaro och min tid och närmar mig min chans att själv livetrampa ut på scenen och verka där i livets levande mitt.

Om jag sen är galen? Säkert. Eller vetifan. Jag brukar ju kalla mig själv för världens enda normala människa. Jag lever ju med mig, kan mig och finner allt som inte är som jag som lite besynnerligt.

Men kalla mig gärna galen. För även om ditt uppsåt är av ondo så tar jag emot dina ord precis såsom som jag själv vill. Det vill säga som kärlek.  GFY.

Tack.