Högsäsongen är över oss med full kraft. För oss som jobbar företrädesvis med att revidera så kallade mindre och medelstora ägarledda bolag som i hög grad har bokslut i december och revideras en gång om året är det så i alla fall.

Så hur i all värden har jag tid att skriva en krönika nu kanske ni tänker? Tekniskt sett skulle jag ju faktiskt kunna ha författat det här i november- det vet ju inte ni egentligen – men nä så är det inte – jag lovar.

Det är faktiskt VABrs det vill säga månaden som kommer efter VABruari och jag blev uppringd redan klockan 08.15 av en pedagog från skolan som berättade att jag gärna fick komma och hämta min magsjuke son. Helst genast. Och här förstod jag att det inte var läge att tolka ”genast” som i aktiebolagslagens mening för det skulle i så fall som ni vet kunna betyda både en, två eller flera dagar.

Eftersom min statligt anställde make, som brukar få äran att rycka in som vabbare så här års, i skrivande stund har den dåliga smaken att jobba utomlands så föll det på min lott att avstå förvärvsarbete den här gången. Valet mellan vilket som är roligast – att torka kräk eller att fylla i revisionsprogrammets checklistor – är inte helt självklart men med en liten marginals övervikt vinner nog det senare ändå. (Mellan att upprätta penningtvättsdokumentationen och kräket är jag mer osäker på vilket jag föredrar faktiskt.)

En annan anledning till att jag tar mig tid att skriva lite fast jag liksom alla andra revisorer har för mycket att göra just nu är för att jag bestämt mig för att även om det är roligt att jobba (alltså generellt, nu bortser jag från vissa moment i dokumentationen som ingen normal människa kan tycka är ett dugg intressant att hålla på med) så är det inte smart att jobba jämt.

För några år sedan hade jag blivit oerhört stressad över att missa en arbetsdag mitt i säsong. Och då räknades även alla helgdagar som arbetsdagar tyckte jag. Sedan dess har jag blivit äldre och klokare och försöker göra som det står i handboken. Hitta tid för sådant som är helt annorlunda och givande på andra plan och koppla bort den högra hjärnhalvan lite.

I detta utbrändhetens tidevarv är det ytterst viktigt att passa både sig själv och sina kollegor så ingen trillar dit. Är man chef är det en plikt att ha koll på vilka medarbetare som är i riskzonen och själv föregå med gott exempel och inte bara driva på debiteringsgraden till varje pris som helst. Långsiktig hållbarhet för människor och miljö är absolut det nya trendiga. Om någon skulle ha missat det?

Själv har jag nyligen, helt av en slump, faktiskt funnit ett fritidsintresse som i många avseenden skiljer sig helt och hållet från den roll jag har som revisor.

Ni vet – alla överväganden man skall göra hela tiden, allt analyserande hit och dit, beslutsfattande, slutsatser och så vidare. Ingen av dessa förmågor har hittills behövts alls i min nya roll som…ja det här kommer kanske lite oväntat men iallafall … ta da…hemvärnssoldat!

Som soldat lyder man order och går på led, man behöver inte ens fundera på vad man skall ha på sig utan man blir tilldelad uniform. Det är alltså mycket långt ifrån allt vad revision heter skulle jag påstå.

Det kanske kräver en liten förklaring hur jag hamnade i försvarsmakten av en slump. Så här var det i alla fall: Jag hade bestämt mig för att börja spela trombon igen efter 23 års uppehåll. Musik aktiverar ju vänster del av hjärnan och allt det där som sägs vara balanserande för oss som jobbar mycket med det teoretiska. Sen blev jag övertalad av min granne Sigge, en man som besitter en närmast unikt stark entusiasmerande talang, att gå med i en orkester – och strax därpå hade jag på något sätt lovat att jag även kunde tänka mig att medverka på en högvakt.

”Och då måste du gå med i Hemvärnet sörru”, flikade Sigge in lite som apropå ingenting, ”men det är inga problem, det ordnar vi.”

Det visade sig senare att det i och för sig inte bara var att gå med. Det skulle lämnas CV och referenser och sen skulle man intervjuas om sina drogvanor och annat och man fick naturligtvis inte heller vara vapenvägrare även om man bara hade som primär avsikt att spela trombon.

Jag visste absolut inget om soldatlivet, min enda referens var serien 91:an Karlsson och de matinéfilmer om Soldat Bom med Nils Poppe jag såg om söndagarna som barn, men nu har jag lärt mig massor. Att det verkligen är viktigt med hierarkierna till exempel. De finns förstås även i vår bransch – först är man assistent, sedan blir man senior och sen manager och senior manager, och så vidare, och till slut kanske partner. Den finaste titeln inom det militära är väl ÖB och det är absolut inget jag tänker sträva mot tror jag, jag är fullt nöjd med att förbli menig vilket är absolut lägst i rang.

Att kliva ur sin normalt ganska exekutiva roll och bara följa kommandon som ”givakt”, ”framåt marsch” och ”höger vänster om” är fantastiskt uppfriskande måste jag säga. Oerhört avkopplande att någon bara säger åt en vad man skall göra. Som menig är det inte alls meriterande att tänka och ta egna initiativ eller beslut förstod jag ganska snabbt (här skiljer det sig alltså väldigt mycket från förväntningar man har på en revisorsassistent) . Mössan skall vara på utomhus och av inomhus och sen är det inget mer med det. Ingen kommer att lyssna på din invändning att det är onödigt att bära kamouflageuniform när man spelar trombon. Ingen idé att tänka i onödan helt enkelt.

Omväxling förnöjer är väl hur jag vill sammanfatta ovanstående. Det är roligt att jobba men glöm inte att hjärnan måste koppla av med annat ibland! Prova något helt nytt eller damma av ett gammalt intresse. Inte till hösten utan nu! Det är precis nu det behövs nämligen – när allt går på högvarv. Ta ledigt på helgerna och få en skymt av vårsolen, umgås med familj och vänner. Gör något roligt och berikande.  ”Arbetet skall man hinna med på sin arbetstid”, sa en chef jag en gång hade. Det var ganska klokt sagt egentligen.