För ungefär sju år sen började jag höra talas om den digitala revolution som skulle förändra världen för oss redovisningskonsulter och ta över en stor del av vårt arbete. Då lät det som science fiction och något som inte skulle beröra mig i någon större utsträckning. Men vart efter började även jag förstå att förändringen var omöjlig att undvika och efter påtryckning av driftiga kollegor så bestämde vi oss för att göra resan mot ett digitalt kontor.

Detta var fyra år sen. I dag har vi alla våra kunder i helt digitala flöden och vi har nått våra mål. Allt väl, men i takt med att pärmarna försvann från våra bokhyllor och skrivarna slutade användas ökade något annat, nämligen den digitala frustrationen.

Ni måste också ha känt den, känslan av frustration när rapporteringsfunktionen hos Skatteverket svarar dig med att ”tjänsten är inte tillgänglig för tillfället, var god försök senare”. Eller de dagar när våra leverantörers egna programvaor har kraschat och när någon lyckats gräva av en kabel så att hela nätet ligger nere. De dagar när personalen inte kan arbeta för att deras helt nödvändiga verktyg inte fungerar. Vad säger arbetslagstiftningen om den, har vi rätt att skicka hem dem eller är det bara att bita i det sura äpplet och betala för arbete som inte kan utföras?

Ganska ofta upplever jag även en frustration när våra leverantörer inte har hunnit dit vi önskade att de skulle vara, när våra verktyg begränsar oss och när vi måste hitta tidskrävande omvägar för att kunna lösa uppgiften. Nu senast tog jag för givet att jag skulle skicka in min egen årsredovisning digitalt även om jag har revisor. Döm min förvåning när min programleverantör meddelade att det ännu inte var möjligt. Jag fick helt enkelt göra om hela årsredovisningen för att kunna skriva ut den på papper.

När man försöker ligga i framkant vad gäller det digitala arbetssättet händer det alldeles för ofta att lösningarna vi önskar faktiskt ännu inte finns. Dessa dagar är frustrationsnivån på max och man har lust att lämna digitala världen helt och återgå till den klassiska gröna huvudboken som aldrig strulade.

Artiklarna och böckerna om digital stress är många men jag tycker att det är anmärkningsvärt att digital stress endast definieras utifrån problematiken att vi alltid ska vara nåbara och att vi har utvecklat Nomophobia – rädslan att vara utan vår mobiltelefon. Forskarna talar om att vi måste ta semester från det digitala och hur vi måste undvika att vara kontaktbara via mail och sociala medier dygnet runt, för att inte stressa sönder våra hjärnor.

Den frågan är också viktig att ta tag i, men jag tror att den frustration som många av oss redovisningskonsulter känner är en lika stor bov i den digitala stressen. Enligt en undersökning jag läste för ett tag sedan skapar digitala verktyg stress eller frustration i arbetet och de främsta anledningarna till det är teknikstrul och bristande förståelse över hur verktygen ska hanteras.

I och med att fler och fler av oss övergår till att leva våra arbetsliv i en helt digital miljö behöver vi adressera frågan och se över vad som går att göra för att minska denna frustration innan den övergår till en ständig brännande stress.

Missförstå mig rätt, jag fullkomligt älskar det digitala arbetssättet och den frihet och effektivitet det ger oss. Jag har ingen önskan om att gå tillbaka till när vi satt och skrev ut hundratals papper och sorterade in dem i alla våra rader av pärmar. Men jag tror att vi behöver lära oss hantera den här frustrationen så att det inte skapar onödig och negativ stress på kontoret. Det har ju redan visat sig att människans hjärna har svårt att hantera det ökade informationsflödet. Adderar vi på denna frustration tror jag att det ökar den utbrändhet som tyvärr sprider sig.

Det handlar om att lära sig hantera situationen och se det positiva i ett kraschat internet. I skrivande stund sitter jag exempelvis på SJ:s snabbtåg från Östersund till Stockholm, en resa som tar fem timmar och normalt ger ett effektivt arbetstillfälle. Tillsammans med morgonkaffet meddelade konduktören dock att internet tyvärr inte fungerar på tåget i dag. Så i stället för det årsbokslut jag hade tänkt hinna färdigställa på resan tränar jag på att andas – och passar på att skriva denna krönika.