Nedskrivningar av anläggningstillgångar har under lång tid inneburit ett dilemma i redovisningen. Å ena sidan är det olämpligt att redovisa tillgångar i balansräkningen som inte längre förväntas generera framtida kassaflöde i den omfattning som man ursprungligen räknat med. Å andra sidan är det svårt att i redovisningsregleringen specificera ett sätt att objektivt bestämma värdet på en tillgång som fortfarande används i företaget. Exempelvis anger ÅRL 4 kap 5 § att om ”en anläggningstillgång på balansdagen [har] ett lägre värde än det värde som följer av 3 § och 4 § första stycket [anskaffningsvärde minus ackumulerade avskrivningar], ska tillgången skrivas ned till detta lägre värde”. ÅRL anger följaktligen att nedskrivning under vissa förutsättningar ska ske, men vägledningen för värdering är obefintlig (vad menas till exempel med ”värde”?).

IAS 36 nedskrivningar, som omfattar drygt 30 sidor text, ger betydligt mer vägledning än ÅRL. Trots det finns betydande inslag av företagsledningens egna bedömningar vid redovisning av nedskrivning. Negativa effekter av sådana bedömningar har framförallt diskuterats i samband med nedskrivning av goodwill, framförallt efter att avskrivning av goodwill togs bort 2005. Kritik har framförts att nedskrivning av goodwill är så subjektiv att revisorer och tillsynsmyndigheter har svårt att ha synpunkter på den. Kritiken har lett till att IASB nu arbetar med en möjlig revidering av redovisning av goodwill.

Även om goodwill per definition är svårvärderat, så borde väl IAS 36 fungera för tillgångar där objektiva marknadsvärden är mer tillgängliga? En studie genomförd vid Göteborgs universitet (Pettersson & Marton, ”Opening the black box of impairment”) visar att även vid nedskrivning av fartyg, där en relativt aktiv marknad finns, har företag möjlighet att själva i hög grad påverka redovisad nedskrivning. Studien baseras på en genomgång av årsredovisningar för samtliga noterade rederier inom EES samt intervjuer med ett urval av dessa rederier.

Studien visar att rederier generellt är tveksamma till att redovisa nedskrivningar, och att de därför kommer senare än vad som kan förväntas baserat på förändringar i fartygens marknadsvärden (vilket även har noterats vid nedskrivning av goodwill). När en nedskrivning väl sker tenderar den däremot att vara större än vad som kan förväntas, vilket förklaras av en önskan att undvika upprepade mindre nedskrivningar under flera perioder i följd. En stor nedskrivning leder även till ökat resultat under följande perioder genom lägre avskrivningar. Vidare förekommer inga återföringar av tidigare gjorda nedskrivningar trots att det är tvingande enligt IAS 36 om återvinningsvärdet ökar.

Det verkar alltså finnas betydande inslag av incitamentsdriven redovisning av nedskrivning även för tillgångar där marknadsvärden finns. Det finns ingen anledning att tro att dessa effekter är mindre för andra materiella eller immateriella tillgångar, där marknadsvärden är mindre observerbara. Det är av vikt för både revisorer och användare av finansiella rapporter att känna till hur redovisning av nedskrivning tenderar att gå till. Någon självklar lösning på problematiken med subjektiva bedömningar och därpå följande osäkerhet är dock svår att skönja. Lösningen i K2 – med kort avskrivningstid och i princip inget krav på nedskrivning – är objektiv och enkel men leder till finansiella rapporter med låg relevans för investerare och långivare. Önskvärt är dock att revisorer och tillsynsmyndigheter i högre utsträckning än i dag beaktar de starka incitament företagsledningar har i samband med nedskrivning.