Hela mitt liv har jag baktalat allt som jag inte förstått. Låtit fördomar och stolthet stå i vägen för egen eller bolagsmässig tillväxt.

Jag har haft åsikter som jag liksom bara haft, av hävd och tradition utan att någonsin egentligen ställa dem mot väggen. Kanske för att jag är svensk, vad vet jag. Vi är ju världsmästare du och jag på att förringa andra i hopp om att liksom framhävda oss själva på något märkligt huvudhuggarvis.

Jag själv har framför allt vardagsförringat finkultur. Eller kanske mer finkulturella. Eller kanske just därför.

Men plötsligt en kväll i soffan förra månaden så slog tanken mig. Tänk om jag bara tycker som jag tycker, men egentligen inte alls tycker så? Att jag exempelvis ratat opera hela mitt liv bara för att jag inte upplevt opera och inget annat. Tänk om jag egentligen gillar det och bara har förvägrat mig en grym möjlighet genom att leva med slutna sinnen?

Min soffa är farlig. Där fattas de stora besluten för det är där jag finner ro och ger plats för sköna fria tankar. Detta är samma soffa i vilken jag för några år sen tänkte ”fan man skulle lära sig flyga” några sekunder för länge. Idag är jag färdigcertifierad pilot, trots flygrädsla. Och raden av vitala soffbeslut kan göras lång.

Nu var det dags att gå i clinch med min egen fördom. Per hjärta opera är lika med sant? Hela jag ryste till av olust till vid tanken. Så jag bestämde mig och två timmar senare var allt bokat och klart.

Resa t/r New York, längst fram i planet.

2 nätter på härliga Hudson Hotel.

Biljett 1:a orkesterbänk på Metropolitan, höstpremiären av Verdis La Traviata.

Helt ensam.

Sen hem.

Said and done. Klädde mig så fint jag bara kunde, åt mig en fantastisk solomiddag och tog sen en solitär droska till formidabla Metropolitan.

Jag hade fått plats bara 70 cm bakom dirigenten, så nära att jag hörde honom frusta och såg näsborrarna vidgas då kraftfullheten i det pampiga eskalerade. Jag satt till och med så nära att jag hade hakan på kanten till det klassiska, säkert hundrahövdade, orkesterdiket (det som sannolikt kallas cd-spelare i Sverige). Framför mig en liten skärm där jag fick rullande översättning, hade glömt att de ju sjunger på italienska.

Det var sannolikt den mäktigaste påklädda upplevelse jag varit med om. Jag svär. Jag kallar det upplevelse för det var precis vad det var. Det var inte musik, det var en upplevelse. Och jag älskade upplevelsen utan reservationer, inte musiken. Andades in den med ömsom slutna ögon, ömsom med kärlek betraktandes de överdådiga konstverken i symbios med allt.

Handlingen var förvisso rätt futtig, men helheten, rysningen var så obeskrivligt mighty. Den enorma rollistan som bara den var många sidor i häftet. Kostymerna, fucking helt otroligt. Men så stod det också ”furs by Fendi” i programmet och jag skiter i vilket bara det blir så här kompromisslöst supervackert.

Och för er som aldrig testat. Opera är så sjukt sexigt. Så påverkandestarkt att varenda liten hormon går i spinn.

Så, min fördomsbrottning var till ända. Och inte bara hamnade jag i parterr, jag hamnade på rygg mot ett upplevelserus som sa ”ger du dig? ”ger du dig?”.

Och jag gav mig.

Nej fan, vad skönt att tröttna på sig själv. Jag är så mätt på mig själv och mina geggiga gamla uppfattningar. Men wowvilken dörr som öppnats.

Jag har ju för fan allt kvar. Livet, tiden, och allt som jag förvägrat mig i min gamla åsiktsdumhet. Något jag sannolikt delar med både dig och dig. Och dig.

Nu snurrar här Luciano och Jussi mellan mina annars så självklara Fugazi, Bad Religion och Minor Threat. En ganska så friktionsrik mix. Och friktion skapar ju en sådan skön värme.

För övrigt, apropå fördomar… Jag gjorde en lista över de tio roligaste vännerna jag har. 4 av topp 10 var revisorer eller jobbar med bokföring.

So there.

 

Tidigare branschkrönikor av Per Holknekt

• 
•