Parallella världar[1] – Prosolviadomen och det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret

Författare

Carl Svernlöv är adj. professor och advokat på Baker & McKenzie

Skriv ut artikeln Ladda ner artikeln
22 oktober, 2013

Prosolviadomen[2] ritade med ett slag om kartan för det aktiebolags­rättsliga skadeståndsansvaret i mitten av augusti. Parterna har nu förlikats. I denna artikel analyserar advokat, adj. professor Carl Svernlöv, Baker & McKenzie, domen och vilka följder den trots förlikningen kan komma att få för det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret i framtiden.

Prosolvia grundades i slutet av 1980-talet. Från att ursprungligen ha varit ett konsultföretag började Prosolvia under 1990-talet att utveckla egna programvaror. Konsult­verksamheten kombinerades med försäljning av programvaror, egenutvecklade och sådana som utvecklats av andra företag. Under 1997 inleddes ett nytt samarbete kring så kallade Competence Centers med Industrifonden som varit engagerat i Prosolvia sedan 1995. Det nybildade och samägda bolaget IVS skulle äga centren. Prosolviaaktien noterades på Stockholms Fondbörs sommaren 1997.

Prosolvias mål under 1997 var att inom ramen för IVS och tillsammans med lokala samarbetspartners runt om i världen starta Competence Centers inom olika områden. Den lokala samarbetsparten skulle svara för kontakter med universitet och lokal industri, och affärsidén var att med konsultuppdrag och utbildningsverksamhet över tiden skapa en försäljningskanal för Prosolvias produkter för att etablera bolagets teknologi på världsmarknaden. I anslutning till affärerna träffades ett antal olika avtal.

Under 1998 kom omfattande negativa skriverier om bolaget i media och på aktie- och finansmarknaden. En akut likviditetskris uppkom och trots omfattande rekonstruktionsförsök och ytterligare kapital från Industrifonden kunde bolaget inte räddas utan gick i konkurs i december 1998.

Flera rättsprocesser följde och Öhrlings PricewaterhouseCoopers AB och den huvudansvarige revisorn som hade revisionsuppdraget stämdes av Prosolvias konkursbo. Konkursboet har påstått att redovisningen 1997 av centeraffärerna i väsentliga avseenden avvek från lag och god redovisningssed. Intäkter och kundfordringar var för högt redovisade med 128 miljoner kronor och redovisningen gav ingen rättvisande bild av företagens ställning och resultat. Konkursboet påstod vidare brister i förvaltningen och den interna kontrollen. I förhållande till Öhrlings påstod konkursboet att revisionen av nämnda förhållanden var oaktsam vilket ska leda till skadeståndsskyldighet för Öhrlings. Öhrlings bestred konkursboets talan i alla delar.

Målet gällde således påstådd vårdslöshet från Öhrlings sida vid utförande av revisionsuppdraget i Prosolvia med dotterbolag för räkenskapsåret 1997, vid granskningen av redovisningen av intäkter och kundfordringar i bokslutet och årsredovisningen, och i viss utsträckning även i delårsrapporterna, samt vid granskningen av förvaltningen och den interna kontrollen.

Tingsrättens dom

Tingsrätten (TR) fann att i målet aktuella centeraffärer felaktigt intäktsförts år 1997, att redovisningen som en följd inte överensstämt med god redovisningssed samt att revisorerna varit oaktsamma när de utfört revisionen.

TR:n pekade emellertid på att det var oklart om Prosolvias egenutvecklade programvaror erhållit någon mer omfattande marknadsacceptans, samt på att finansieringsproblemen uppkom redan mot slutet av 1997 och att med början i januari 1998 visade det sig att Prosolvia inte kunde få några krediter. Därför ansåg tingsrätten inte att skriverierna i media kunde anses ha varit avgörande för att Prosolvia inte kunde få finansiering genom nya krediter. Rätten ansåg vidare inte att skriverierna i media orsakades av den felaktiga redovisningen av de 15 centeraffärerna eller den oaktsamma revisionen av redovisningen av dessa affärer.

Beträffande orsaken till konkursen och den angivna skadan fann tingsrätten att den oaktsamma revisionen får anses ha varit en av flera orsaker till konkursen. Det framstod dock enligt rättens bedömning inte som klart mer sannolikt att denna orsak är förklaringen till konkursen än de alternativa förklaringar som Öhrlings gjort gällande. Följaktligen ansåg tingsrätten att det inte förelåg något skadeståndsgrundande orsakssamband mellan den oaktsamma revisionen och den genom konkursen uppkomna skadan.

Med hänsyn till det bristande orsakssambandet saknades enligt tingsrätten förutsättning att döma ut något skadestånd. TR:n ogillade därför käromålet.

Hovrättens dom

Hovrätten ansåg att redovisningen i Prosolvia 1997 stred mot god redovisningssed samt att revisionen av redovisningen och förvaltningen var vårdslös. Hovrätten menade även att det förelåg ett tillräckligt samband mellan den vårdslösa revisionen och den skada som Prosolviabolagen drabbades av.

Hovrätten var till skillnad från tingsrätten av uppfattningen att den negativa medierapporteringen kring Prosolvia under aktuell tid till tillräcklig del handlade om de felaktigheter och oklarheter i redovisningen som revisorerna borde ha invänt mot, samt att rapporteringen hade uteblivit om revisorerna hade utfört revisionen på ett aktsamt sätt. Rätten fann att medierapporteringen ledde till en förtroendeförlust hos kunder/samarbetspartners och aktiemarknaden. I ett hypotetiskt förlopp – där revisorerna inte varit vårdslösa – och med tillämpning av bevislättnad baserat på ett nytt avgörande i HD[3] ansåg hovrätten det övervägande sannolikt att kunder/samarbetspartners hade agerat annorlunda, att nyemission kunnat genomföras, att rörelsefinansiering kunnat ordnas samt att Prosolvia inte drabbats av betalningsoförmåga utan överlevt och fortsatt att växa. Det fanns därmed enligt hovrätten ett tillräckligt orsaks­samband mellan revisorernas oaktsamhet och den påstådda skadan.

Mot den bakgrunden dömde hovrätten Öhrlings och den huvudansvarige revisorn att betala skadestånd till Prosolvias konkursbo. Den skada som skulle ersättas av revisorerna är dels bristen i Prosolviabolagens konkurser, dels förlorade rörelsevärden. Det sammanlagda skadeståndet uppgick till 890 Mkr plus ränta. Även rättegångskostnader om sammanlagt 112 Mkr skulle ersättas.

Revisorerna och Prosolvias konkursbo träffade 24 september 2013 en förlikning i tvisten på ett belopp om 742,5 Mkr. Överklagandet till HD återkallades och parterna hemställde gemensamt om att domarna i såväl tingsrätt som hovrätt skulle undanröjas. Till följd av förlikningen kommer alltså ingen prövning att ske i HD.

Kort översikt över gällande rätt

Inledningsvis kan det vara av värde att kort beskriva aktiebolagslagens (ABL) skadeståndsregler i relevanta delar. Reglerna om revisorers ansvar utgår från skadeståndsreglerna i 29 kap. 1 § ABL[4] om ansvar för bland annat styrelseledamöter och verkställande direktör, enligt vilka en stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, ska ersätta skadan. Skadeståndsansvaret gentemot bolaget kallas det interna ansvaret.

Ur de grundläggande reglerna om internt ansvar brukar fyra grundläggande rekvisit härledas:

  1. skada ska ha uppstått,
  2. skadan ska ha vållats inom skadevållarens uppdrag för bolaget,
  3. skadevållaren ska ha förfarit åtminstone vårdslöst (culpöst) och
  4. adekvat kausalitet ska föreligga.[5]

Av ovanstående följer att en grundläggande ansvarsbetingelse är att det har uppstått en skada. Skadan måste vara fullbordad, det vill säga inte endast latent. Även om någon har agerat vårdslöst, finns inget ansvar om inte någon skada har uppstått. Ett annat krav är att skadan har vållats av den ansvarige ”i tjänsten”. Den skadeorsakande handlingens anknytning till bolagsverksamheten är alltså en nödvändig förutsättning för att skadeståndsreglerna ska kunna tillämpas.[6]

Vad gäller bedömningen av vållande är utgångspunkten att en befattningshavare i ett aktiebolag ska iaktta den omsorg som krävs av en syssloman i allmänhet.[7] Vid bedömningen utnyttjas framför allt aktiebolagslagens,[8] årsredovisningslagens och bolagsordningens regler som måttstockar[9] men även andra lagar eller rättsliga föreskrifter enligt vilka den påstått ansvarige ålagts plikter gentemot bolaget kan påverka bedömningen. Ytterst sett blir vållandeprövningen ofta en fråga om bevisvärdering.

Det är inte tillräckligt att skada uppstår för att en vållande styrelseledamot, verkställande direktör eller revisor ska kunna hållas ansvarig enligt ABL. Ersättningsskyldigheten förutsätter inte bara att en ansvarsregel är tillämplig på ett visst handlande och vållande hos den ansvarige, utan även att den vårdslösa handlingen orsakat skadan. Detta krav på orsakssamband eller kausalitet, hör både till ansvarsförutsättningarna och till de allmänna principerna för skadeståndsberäkningen.[10] Ansvar enligt svensk skadeståndsrätt förutsätter vidare att skadan orsakats inte bara av en slump, utan genom ett händelseförlopp som är en någorlunda normal påräknelig följd av den vårdslösa handlingen eller underlåtenheten, det vill säga att skadan legat i farans riktning.[11] Detta brukar kallas att kausaliteten är adekvat. Adekvansbedömningen är således ingen orsaksbedömning alls utan en bedömning som syftar till att skala bort alltför avlägsna följder från det ansvarsgrundande området och inte belasta skadevållaren för slumpmässiga skador. Adekvanskravets funktion är att begränsa ansvaret så att det framstår som rimligt.[12] Någon uttalad vägledning för hur adekvansprövningen ska ske vid ren förmögenhetsskada finns varken i lag, förarbeten eller prejudikat. Det kan vara särskilt svårt att visa adekvans vid externa skador.[13]

I 29 kap. 2 § ABL föreskrivs att bland annat en revisor kan bli ansvarig gentemot bolaget eller tredje man på samma grunder som anges i 1 §.[14] Det innebär att de grundläggande ansvarsrekvisiten är desamma. En revisor är även skyldig att ersätta skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av hans eller hennes medhjälpare. Om ett registrerat revisionsbolag är revisor eller särskild granskare, är det detta bolag och den som är huvudansvarig för revisionen eller granskningen som är ersättningsskyldig.

Ersättningsskyldighet kan också enligt 29 kap. 1 § och 2 § ABL aktualiseras när skadan vållas aktieägare eller någon annan. Detta brukar kallas det externa ansvaret. Utöver de fyra rekvisiten som redovisas ovan krävs för externt ansvar även att skadan orsakats genom överträdelse av ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen, eller EU:s prospektregler.

Rättslig analys av hovrättens dom

Hovrättens dom är anmärkningsvärd, inte bara eftersom resultatet blev det största skadeståndet som någonsin dömts ut i svensk rätt (med ränta cirka 2 miljarder kronor), utan för att det juridiska resonemanget som ligger till grund för domen i centrala delar kan ifrågasättas. Tyvärr tillåter utrymmet inte en fullständig analys, utan jag har valt att begränsa mina synpunkter till några valda områden.

Vållandeprövningen

Hovrätten delade tingsrättens sammanfattande bedömning att Öhrlings vid sin granskning brustit på ett sådant sätt att granskningen stred mot god revisionssed. Därmed ansåg rätten att Öhrlings varaktigt brustit i sin kontroll under sommaren och hösten 1997, samt i samband med att slutrevisionen genomfördes i februari 1998. Hovrätten ansåg vidare att Öhrlings vid sidan av oaktsamheten i samband med förvaltningsrevisionen brustit även i sin granskning av delårsrapporterna för andra och tredje kvartalet 1997. Det är svårt att för en utomstående ha synpunkter på den bevisvärdering som skett i båda instanser i denna del men det kan ändå anmärkas att den vårdslöshet som läggs svarandeparterna till last inte är kopplad till avgivandet av en revisionsberättelse utan till ett tidigare datum, då det fortfarande varit möjligt för revisorerna att ändra sig avseende revisionsberättelsen.

Kausalitetsbedömningen

Den troligen mest anmärkningsvärda delen av domen är emellertid hovrättens bedömning av orsakssambandet mellan den vårdslösa revisionen och skadan och den bevislättnad som härvid tillämpades. Hovrätten hänvisade i denna del inledningsvis till den så kallade Landskronadomen, vari en 13-årig flicka var omhändertagen för vård med stöd av lagen om vård av unga. Medan hon tillfälligt var placerad hos mamman anlade hon en omfattande brand. Socialnämndens underlåtenhet att uppfylla sin plikt att hålla uppsikt över flickan ansågs kunna medföra skadeståndsansvar mot dem som drabbades av branden.[15]

Till att börja med var det i Prosolviamålet inte fråga om underlåtenhet. Revisorn hade diskuterat med bolaget om hur de i målet aktuella transaktionerna skulle intäktsföras och beslutat sig för att godta att transaktionerna redovisades under räkenskapsåret 1997.[16] En ännu allvarligare invändning mot tillämpningen av målet i Prosolviadomen är att det är ytterst tveksamt vad Landskronamålet har för relevans i ett aktiebolagsrättsligt skadeståndsmål. Rättsfallet rör, som hovrätten också konstaterar, utomobligatoriskt ansvar inom ett helt annat rättsområde. Helt andra skyddsintressen har också legat till grund för Landskronamålet, och i den rättsvetenskapliga litteraturen har varnats för en tillämpning av målet utanför sitt område. Rimligen var det lättare för konkursboet att visa hur bolagets framtid skulle utvecklat sig än för revisorerna, och det är svårt att se att någon bevislättnad alls skulle ha varit påkallad i detta fall.

Varför valde då hovrätten att utsträcka tillämpningsområdet av Landskronadomen på detta sätt? Det svar som ligger närmast till hands är att annars hade målet inte gått att vinna: utan bevislättnad hade kausalitetsbedömningen med nödvändighet lett till samma slutsats som i tingsrätten, det vill säga att skadeståndsgrundande orsakssamband saknades mellan den oaktsamma revisionen och den genom konkursen uppkomna skadan.[17]

Tillämpningen av Landskronadomen ledde sedan till att hovrätten kunde ge sig in på ett halsbrytande resonemang kring det fiktiva, hypotetiska händelseförlopp som konkursboet framförde. I ett led om åtta till tio[18] hypotetiska antaganden som i sin tur byggde på varandra kom rätten fram till att om revisorerna hade invänt mot redovisningen av 1997 års resultat så hade bolaget inte bara överlevt utan även blivit så framgångsrikt att det motiverade en prislapp om 650 miljoner kronor. Utrymmet tillåter inte en analys av varje enskilt steg i det hypotetiska händelseförloppet, men för en utomstående betraktare framstår resultatet som minst sagt långsökt.

Det har påpekats att även om sannolikhetsbedömningen skulle åsättas en visshetsgrad om 90 procent i varje enskild del av kedjan blir den kumulativa matematiska effekten av en sannolikhetskedja i åtta led att den övergripande sannolikheten för händelseförloppet sjunker till cirka 43 procent. Hovrätten har med hänvisning till Ekelöf tillämpat det inte helt vedertagna begreppet ”övervägande sannolikhet”.[19] Såsom rätten får förstås är det dock överviktsprincipen man avser tillämpa och den får nog antas rent matematiskt ligga närmare 51 procent. Med en procentuell värdering om 51 procent i åtta led hamnar den kumulativa sannolikheten för händelseförloppet inte ens på en halv promille. Det är mot den bakgrunden rent häpnadsväckande att hovrätten kommit fram till det resultat man gjorde. Som framförts i ett annat sammanhang borde domstolen ha frågat sig varför ingen gick in och räddade själva produkten om det bara var marknadens förlorade förtroende för bolaget som punkterade möjligheten till en nyemission.[20]

Adekvansprövningen

Behandlingen av den för målet så centrala frågan om adekvans, det vill säga om skadan var en rimligt förutsägbar följd av den skadevållande handlingen, är förbluffande kortfattad. På lite drygt en halv sida i den 127 sidor långa domen, och utan någon närmare analys, nöjer sig rätten med att konstatera att ”effekten av revisorernas oaktsamhet legat i farans riktning och varit förutsebar”.[21] Med hänsyn till adekvanslärans funktion att begränsa ansvaret så att det framstår som rimligt framstår hovrättens slutsats inte som helt självklar, det vill säga att det var förutsägbart för revisorn vid tidpunkten för revisionen att en ren revisionsberättelse skulle leda till bolagets konkurs.

Skadevärderingen

Det finns även allvarliga anmärkningar att göra på hur hovrätten har värderat skadan.[22] Skade­värderingen innehåller i sig logiska kullerbyttor utan vilka det inte varit möjligt att komma fram till det beslut som rätten gjort. Vad gäller bevisbörda och beviskrav, anför hovrätten inledningsvis följande: ”Att lång tid efteråt lägga fram sådan utredning för ett bolag som kunderna, på grund av en skadegörande handling, tappat förtroende för och som försatts i konkurs låter sig dock svårligen göras.” Då även skadeberäkningen mot den bakgrunden ”är förenad med bevissvårigheter” tillämpade rätten ett sänkt beviskrav även för skadans storlek.[23] Därför krävde inte hovrätten att konkursboet skulle visa verklig skada utan tillät i stället ”utredningar utifrån vedertagna beräkningsmodeller för företagsvärdering”. Innebörden av resonemanget är att det för kärandesidan är fördelaktigt att vänta så länge som möjligt med att väcka talan då beviskraven således sänks med tiden.

Vad gäller utgångspunkterna för den företagsvärdering från konsultfirman Econ Pöyry[24] som hovrätten lade till grund för skadeståndet, hade rätten tidigare i domen konstaterat att det fanns ”sammantaget allmänt skäl att tro att Prosolvia hade kunnat infria åtminstone en del av de förväntningar som fanns om företagsledningen kunnat ägna tid åt den egentliga verksamheten och om finansiering kunnat ordnas”.[25] Vidare konstaterar rätten att ”det inte fanns någon relevant så kallad track-record för programvaruförsäljning vid sidan av centeraffärerna”[26]vilket alltså måste innebära att marknadsacceptans för produkterna saknades.[27] Detta rimmar dock illa med Econ Pöyrys utlåtande, vilket uttryckligen anger som förutsättningar för den värdering man kommit fram till dels att ”[u]töver försäljningen genom centren hade Prosolvia även direktförsäljning till kunder. Fler av kunderna var stora och välkända”, samt ”Enligt Econ Pöyrys bedömning hade Prosolvias produkter, tjänster och koncept för virtuell teknik god kund- och marknadsacceptans.”[28] Hovrätten godtog således en värdering som i sina grundläggande förutsättningar stred mot de bedömningar som rätten själv gjort avseende infriandet av förväntningar och marknadsacceptans. Ytterligare en anmärkningsvärd uppgift i Econ Pöyrys utlåtande som hovrätten godtagit synbarligen utan närmare reflektion är att värderingen grundar sig på en omsättningstillväxt om 50 procent för vart och ett av åren 1998-2000 och därefter en linjär nedtrappning i omsättningstillväxt om 39 procent 2001, 27 procent 2002 och 16 procent 2003.[29] Det kan noteras att en revisor i ett annat sammanhang fått en varning för att utan en grundlig utredning acceptera en omsättningsökning om 34 procent per år.[30]

När en domstol dömer ut det största skadeståndet i svensk historia måste grundläggande krav kunna ställas på att den sätter sig in i och kritiskt bedömer underlaget för skadevärderingen.

Jämkning?

Enligt 29 kap. 5 § ABL kan ett skadestånd jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Jämkningsregeln tar sikte på undantagsfall, och avser att åstadkomma en skälig nivå i förhållande till medverkan, i syfte att i enskilda fall kunna undvika orimliga skadestånd.

Av processuella skäl vägrade hovrätten att medge jämkning på den grunden att tre styrelseledamöters ansvar hade preskriberats när ansökan om stämning gavs in vilket medfört att Öhrlings regress­möjlighet mot dem bortfallit. Hovrätten menade vidare att det inte var ”möjligt” att medge jämkning på grund av styrelsens medverkan. Det är oklart vad rätten baserar denna snabba slutsats på; i NJA 2006 s. 136, fann HD visserligen att skadestånd för revisor som vållat bolaget skada inte kunde jämkas på grund av bolagets medvållande; dock lämnade man uttryckligen dörren öppen för jämkning enligt det aktuella lagrummet när internt ansvar utkrävs av revisor i en situation där andra organledamöter medverkat till skadan.[31] Det torde även ha varit möjligt att jämka skadan med hänsyn till dess stora belopp. Hovrätten har även i denna del tagit en mycket sträng inställning till revisorsansvaret.

 

Slutkommentar

Man frågar sig i revisionsbranschen om det finns ett liv efter Prosolvia. I en debattartikel i Di framförde Dan Brännström och Helene Agélii att Prosolviadomen riskerar att omkullkasta ansvarsfördelningen som aktiebolagslagen bygger på.[32] Liknande farhågor har rests av före detta justitierådet Bo Svensson.[33]

När denna artikel går i tryck har domen emellertid sannolikt undanröjts och frågan är vilken effekt den kommer att få framöver. Det ligger emellertid i farans riktning att underrätter kommer att snegla på domen och tillämpa de resonemang som förs däri, f.a. med avseende på bevisbörda och bevislättnad för kärandesidan vad avser kausalitetsresonemang och skadebedömning. Det är inte svårt att se att effekten kan bli en påtaglig skärpning av sysslomannaansvaret i svensk rätt.[34] Av den anledningen var det olyckligt för rättstillämpningen att Prosolviamålet inte fick chansen att prövas av HD. Intill dess att frågorna får en lösning antingen genom ett HD-avgörande eller genom lagstiftning kommer en betydande rättsosäkerhet att bestå för såväl styrelseledamöter och verkställande direktörer som för revisorer i aktiebolag och andra associationer.

Det kan dock avrundningsvis konstateras att den som åberopar den undanröjda domen gör så på egen risk med hänsyn till de uppenbara brister som domen är behäftad med.

 



[1] Parallella världar eller parallella universa är ett koncept inom science fiction som innebär att det finns mer än en verklighet eller tidslinje. Den modellen har sitt ursprung i klassiska föreställningar om alternativa verkligheter och s. k. andra dimensioner. Genren ses numera som en etablerad subgenre inom science fiction. Källa: Wikipedia.

[2] Hovrättens för västra Sverige dom 15 augusti 2013 i mål nr T 4207-10 (cit. Domen).

[3] NJA 2013 s. 145, den s.k. Landskronadomen.

[4] Det kan noteras att i målet tillämpades 15 kap. i 1975 års aktiebolagslag. Reglerna är dock i allt väsentligt oförändrade i ABL, varför hänvisningar i denna artikel för enkelhetens skull sker till ABL.

[5] Se Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, 1989 (cit. Dotevall 1989) s 88 ff.; Stattin, Daniel, Företagsstyrning. Styrinstrument och ansvarsföljder i ett aktiebolagsrättsligt perspektiv. 2. uppl., 2008 (cit. Stattin), 329 ff; Båvestam, Något om den skadeståndsrättsliga betydelsen av försäkransmeningar i börsbolagens årsredovisningar, SvJT 2006 s. 43, 45.

[6] Johansson s. 362. Se emellertid NJA 1996 s. 224, där HD förefaller ha tagit mycket lätt på frågan huruvida en revisors agerande föll inom ramen för hans uppdrag som bolagsrevisor i det aktuella bolaget. Se även Pehrson, Omfattande ansvar för bolagsrevisorer, JT 1996/97 s. 133 ff.

[7] Prop. 1997/98:99 s. 186.

[8] Se NJA 1998 s. 734, 739 (revisor som åsidosatt bestämmelserna i 10:7 och 10:10 ABL 1975 vid granskning av bolagets årsredovisningar ansågs ha förfarit oaktsamt).

[9] Dotevall 1989 s. 92 f. Även IFRS-reglerna torde omfattas, se 1:12a ABL.

[10] Hellner, & Radetzki, Skadeståndsrätt. 7 uppl. 2006, 12.1.1.

[11] A.a. 12.3.1.

[12] Schultz, Kausalitetspraktikan, SvJT 2011 s. 465; se även Schultz, Adekvansläran, Stockholm 2010.

[13] Taxell, Bolagsledningens ansvar, några riktlinjer. 4. uppl. Åbo 2001 s. 7.

[14] Se 29 kap. 2 § ABL.

[15] NJA 2013 s. 145.

[16] Se Svensson, Prosolviadomen ökar skadeståndsrisken för många, Balans Debatt 4 oktober 2013

[17] TR:ns dom s. 1309.

[18] Det är oklart av domen om vissa delar av de hypotetiska antagandena ingick som enskilda led i kausalitetskedjan eller var ”parallella” händelseförlopp inom ett och samma led.

[19] Det kan i sammanhanget noteras att Ekelöf m.fl., varken på i domen anfört ställe eller någon annanstans använder begreppet ”övervägande sannolikhet”. Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 127 ff, ssk s. 130.

[20] Malmqvist, Dubbelfel i Prosolviamålet, Balans 8/2013 s. 26.

[21] Domen s 104.

[22] Att hovrätten helt synes ha missuppfattat distinktionen mellan direkt och indirekt skada (domen s.

[23] Domen s. 109.

[24] Bevisbilaga K471.

[25] Domen s. 102 (kursivering här).

[26] A.st.

[27] Jfr TR:ns dom s. 1299, varvid rätten konstaterar att det ”framstår … som oklart om Prosolvias egenutvecklade programvaror erhöll någon mer omfattande marknadsacceptans.”

[28] Bevisbilaga K471 s. 8.

[29] Domen s. 112.

[30] Se RN D 23/08. RN konstaterar att: ”För att en revisor ska kunna godta en så stor beräknad omsättningsökning under en så lång tidsperiod, måste han eller hon kunna bedöma att bolagets beräkningar bygger på rimliga antaganden. Detta förutsätter att revisorn får ta del av förhållandevis detaljerade affärsplaner, riskanalyser och annat underlag för bolagets beräkningar. I det här fallet hade A-son även att beakta att bolagets produkter i hög grad var beroende av framtida trender och teknikutveckling.” Det kan i och för sig anmärkas att den aktuella tidsperioden var längre än i Prosolviamålet.

[31] Jfr Karlström, Möjlighet till jämkning av revisors skadeståndsansvar. HD-dom ger revisorn ganska god chans, Balans nr 12/2006 s. 2.

[32] Brännström & Agélii, Mordbrand är inte relevant för Prosolvia, Dagens industri 2013-09-09.

[33] Jfr Svensson, a.a.

[34] A.a.

Annons
Far Online
Annons

”Det går faktiskt att påverka systemet”

27 maj, 2020 Helene Agélii, NRF: Internationell standardsättning är en tungrodd process. Men den går att påverka.

ISA är en global produkt medan IFRS är en europeisk

27 maj, 2020 Det finns både likheter och skillnader i hur redovisningsstandarder respektive revisionsstandarder kommer till.

Bokföringsnämnden – ingen vanlig myndighet

27 maj, 2020 Hur styrs Bokföringsnämnden? Balans intervjuar Bokföringsnämndens kanslichef Stefan Pärlhem.

Vem styr över reglerna?

26 maj, 2020 En resa genom maskineriet som tröskar fram lagarna och reglerna för revisions- och rådgivningsbranschen.

WeAudit – framtidens revisionsbyrå tar för sig

20 maj, 2020 Med kärnvärden som modiga, i framkant och innovativa strävar WeAudit efter att revolutionera branschen.

Hallå där… Petra Örjegren – ny ledamot i insynsrådet för SWEDAC

18 maj, 2020 Auktoriserade redovisningskonsulten Petra Örjegren ny ledamot i insynsrådet för Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll. 

 Upp