Vi revisorer har en alldeles egen superkraft. Den är inte att kunna röra sig i raketfart eller att kunna göra sig osynlig, även om båda kunde varit nog så användbara i vårt yrke. Den superkraft jag pratar om är vår professionella bedömning. Den innebär att vi kan överblicka ett bolags räkenskaper, peka på en post och säga där, den där posten är risken. Den innebär att vi kan ögna igenom ett huvud­boksutdrag, markera ett antal poster och säga de här stickproven, de är tillräckligt. Den innebär att vi kan slänga en blick på bolagets balans- och resultat och veta vilka samband mellan poster­na som vi behöver ställa frågor kring.

Vi revisorer förväntas att ha denna super­kraft. Begreppet professionell bedömning var så viktigt när IAASB författade ISA att det åter­kommer ett flertal gånger i respektive standard. Professionell bedömning är grundstenen i vår yrkesroll och något som vi utvecklar under hela vår resa genom de erfarenheter vi tar med oss, de kunskaper vi förvärvar samt genom alla beslut och ställningstaganden som vi gör.

I samband med de ökade regel- och doku­mentationskrav som genomsyrar branschen upplever jag dock ett allt större fokus på stan­dardiserade mallar, checklistor och stickprovs­matriser. Inte alltid som ett komplement till vår superkraft utan istället för.

Jag upplever att det finns en ökad tilltro till att en revision utifrån ifyllda checklistor och mallar är att likställa med en revision av högre kvalitet. Jag upplever att det läggs mer tid inom branschen på att säkerställa att listor fylls i korrekt och att den interna metodiken följs till punkt och pricka med mindre utrymme för reflektion kring om vår infallsvinkel alltid är den bästa för en effek­tiv och kvalitativ revision.

Detta innebär även att utbildningsansatser för medarbetare blir mer och mer riktat åt intern följsamhet vilket riskerar att ta fokus från att utveckla det kritis­ka tänkandet, den professionella bedömningen och grunden för revisionshantverket.

För, revisionsyrket är enligt mig ett hantverk. Ett yrke byggt på erfarenhet och magkänsla, där vi behöver kunna nyttja hela vår verktygslåda, och vårt handlingsutrymme. Yrket omfattar en spännande kunskapsresa, en brant utveck­lingskurva och en fantastisk möjlighet att samla på sig verktyg som man har nytta av, oavsett om man väljer att stanna kvar i bran­schen eller väljer att gå vidare. Yrket ger chansen att utveckla sitt analytiska tänkande, sitt besluts­fattande och sin slutledningsför­måga.

Vi revisorer kommer aldrig att vara fullärda, vi kommer alltid att klura, fundera, analysera och reflektera över vad vi egentligen bör göra. Från vilket håll vi bör tit­ta och med vilka glasögon. Under förutsättning att vi inte sitter fast i arbetet med att fylla i mallar och checklistor vill säga. Då blir vår resa inte alls lika spännan­de, dynamisk och attraktiv.

Missförstå mig inte, mallar och checklistor fyller sitt syfte som stöd och vägledning, när man behöver detta. Jag är helt med på vikten av standardiserade sätt att genomföra revisionerna på utifrån risk- och kvalitetsperspektiv, framför allt för börsnoterade bolag.

För en del medarbe­tare är stödet en trygghet, hängslen och livrem. Ett sätt att betrygga att det arbete man har gjort följer givna ramar. För en del medarbetare är det dock ett ok att bära, ett dokumentationskrav att uppfylla, ett moment att ta sig igenom på väg mot det som är givande med jobbet. Jag tillhör den andra kategorin som mycket hellre vill diskutera med bolaget, grotta ner mig i siffrorna och bolagets processer än att pricka av ytterliga­re en lista om jag inte tycker att den tillför något till revisionen.

Problemet som jag ser det är inte mallar och checklistor i sig utan när kravet på att an­vända dessa blir det primära. När obligatoriska dokument läggs på hög för sakens skull och vårt jobb allt mer handlar om att likt en maskin pricka och bocka oss igenom checklistor.

Revi­sionsprocessen blir då så dokumentationstung att medarbetare kroknar, tröttnar och ledsnar innan de ens har hunnit komma till den del av yrket som är givande, rolig och spännande. Vi tappar lovande revisorer innan de börjat sin karriär på riktigt. De har inte hunnit utveckla eller ens upptäcka sin superkraft. Förut­sättningarna gavs inte, fokus på hantverket försvann i ett hav av dokument.

Metodik och mallar bör enligt mig vara en vägledning, ett stöd att luta sig mot när det behövs, ytterligare ett verktyg till i vår verktygslåda. Inte i stället för. Annars riskerar vår professionella bedömning att komma helt i skymundan och charmen med vårt yrke att försvinna.