Redan 2014 fastställdes EU-direktiv 2014/95 om icke-finansiella upplysning­ar i stora företags årsredo­visningar. Utgångspunkten var att det behövs mer och bättre publik icke-finansiell information för att investerare, kunder, lagstiftare och andra intressenter ska kunna fatta relevanta beslut.

Nu skriver vi hösten 2018 och Sverige och flertalet andra EU-länder har infört EU-direk­tivet i nationell lagstiftning. I Sverige finns reglerna om icke-finansiell information i årsredovisningslagen (ÅRL). Reglerna träffar företag som uppfyller två av tre av kriterierna; MSEK 350 MSEK i omsättning, MSEK 175 MSEK i totala tillgångar eller 250 anställda de senaste två räkenskapsåren. Dessa bolag ska från och med 2017 upprätta en årlig “hållbarhetsrapport” som en del av förvaltningsberättelsen eller i en separat rapport.

PwC har granskat ett urval om 105 årsredovis ningar från bolag som överstiger gränsvärdena för hållbarhetsrapportering. Vi kan konstatera att det finns stora brister i rapportering baserat på ÅRL:s krav, vilket starkt begränsar använd­barheten av den icke-finansiella informationen, tvärtemot EU:s intentioner.

Bland de mest allvarliga bristerna som vi identifierat i studien är att så många som vart femte företag (20 procent) över huvud taget inte publicerat någon hållbarhetsrapport och inte heller förklarat varför. Dessa hållbarhetsrap­porter går således inte att hitta publikt – anting­en finns varken rapport eller hänvisning (till separat hållbarhetsrapport) i förvaltningsberät­telsen eller så finns en hänvisning till en hemsi­da där hållbarhetsrapporten inte går att finna. I dessa fall är årsredovisningen alltså att betrakta som ofullständig men har ändå antagits av bo­lagsstämman och skickats in till Bolagsverket som uppenbarligen inte heller reagerat.

Även i andra avseenden har vi identifierat uppseendeväckande brister i de hållbarhets­rapporter som faktiskt går att hitta. Enligt årsredovisningslagen ska bola­gets revisor lämna ett skriftligt yttrande om huruvida en håll­barhetsrapport har upprättats, vilket ska fogas till den separata hållbarhetsrapporten (eller inkluderas i revisionsberättelsen om hållbarhetsrapporten ingår i förvaltningsberättelsen). Trots detta uttryckliga lagkrav så upptäckte vi att i fler än hälften (50 procent) av alla separata håll­barhetsrapporter så saknades re­visorns yttrande. Det är oklart om det i dessa fall faktiskt finns ett revisorsyttrande som av någon anledning inte bifogats hållbarhetsrapporten eller om revisorn inte utfört någon kontroll av dessa hållbarhetsrapporter.

Andra brister som vi noterat gäller själva innehållet i hållbarhetsrapporterna. Enligt årsredovisningslagen ska hållbarhetsrapporten bland annat innehålla upplysningar om policys, risker och resultatindikatorer inom områdena miljö, personal, sociala förhållanden, antikor­ruption samt mänskliga rättigheter. Vår studie visar att framförallt riskbeskrivningar saknas helt för flertalet områden i över 50 procent av de undersökta hållbarhetsrapporterna. Detta trots möjligheten att förklara att man inte ser några specifika risker för företaget inom dessa områ­den, om så skulle vara fallet. Att helt utelämna information på detta sätt är inte i enlighet med lagkravet och ger intrycket av att företagen inte alls har analyserat riskerna av dessa icke-fi­nansiella frågor, vare sig för företaget eller för samhället (”konsekvenser av verksamheten” som det anges i årsredovisningslagen).

Två områden som är särskilt underutvecklade i hållbarhetsrapporterna är antikorruption och mänskliga rättigheter. Båda dessa frågor är aktuella framförallt i svenska företags värde­kedjor, men ofta även i den egna verksamheten. Vår studie visar att endast en minoritet (färre än 40 procent) ser några risker på dessa områden, men desto fler säger sig ha någon form av policy som en del av styrningen av frågorna. Däremot redovisas knappt några resultatindikatorer – exempelvis grad av implementering av uppfö­randekoder, genomförande av utbildningar eller förekommande incidenter – som ger läsaren en möjlighet att bedöma hur väl styrningen fungerar.

Sammantaget ser vi betydande brister i första årets lagstadgade hållbarhetsrapporter från stora företag. Trots lagkravet har många företag uppenbarligen missat eller avstått från att publicera hållbarhetsrapporter och i de hållbarhetsrapporter som publicerats saknas ofta information som krävs enligt årsredovis­ningslagen. I mer än vartannat företag är det dessutom oklart om revisorn över huvud taget utfört den lagstadgade kontrollen av hållbar­hetsrapporten då det saknas ett uttalande från revisorn.

För att hållbarhetsrapporter­na ska vara användbara som underlag för intressenternas beslut i deras interaktioner med företagen i enlighet med EU:s och lagstiftarens intentioner måste dessa brister åtgärdas i 2018 års rapporter. Här har företagen självklart ett förbättringsarbete framför sig, men revisorskåren och Bolagsverket har också en roll att säkerställa att lagstiftningen efterlevs.

Tidigare debatter i ämnet