Skriande brist på redovisningskompetens

Debattör

Sten Jönsson är professor emeritus och har under de senaste åren varit verksam vid Gothenburg Research Institute (GRI) vid Handelshögskolan i Göteborg.

 

Skriv ut artikeln
2 september, 2014

Bristen på kvalificerade och behöriga högskolelärare i redovisning är oroande. Efterfrågan på redovisningskompetens ökar samtidigt som vi redan har problem med nulägesförsörjningen. Det skriver professor emeritus Sten Jönsson och väcker debatten om en alarmerande situation.

Redovisning har varit populärt under mina fyrtiotal år som professor i ämnet. Framför allt har studenter som inte riktigt vet sin yrkesinriktning valt redovisning eftersom ämnet ger en bas för många karriärvägar. Framtiden ser i det perspektivet lovande ut. En ny våg av återreglering efter den senaste finanskrisen skapar efterfrågan på redovisningskompetens. Den nya lagstiftningen i USA, Dobbs-Frank, sägs till exempel behöva bortåt 30 000 sidor detaljreglering för att kunna fungera. Bank of England gissar att implementeringen av Basel III kommer att kräva 70 000 årsarbetare, varje år, bara i Europa, många år framåt. Problemet är att vi inte har kapacitet att svara upp mot det enorma behov av utbildning som ligger framför oss, vi har inte ens kapacitet att klara nuläget!

Bristen på kvalificerade/behöriga högskolelärare i redovisning är mycket oroande. På varje högskoleort ges avancerade kurser i ämnet, men de få lärare som finns går på knäna. I konkurrensen om studenterna har högskoleadministrationen excellerat i formulering av allehanda kursmål med de vanligaste inneorden: gender, sustainability etcetera. Nu talar jag med redovisningslärare som får ta dyrbar sommartid för att skriftligt motivera betygen på uppsatserna i termer av dessa ord. Rättssäkert kanske, men det stjäl resurser som inte finns! Branschen, högskolorna, regering och Riksdag borde nu ta tag i frågan om hur vi bäst lägger grunden för professionalitet i en allt mer komplicerad värld. Det är dags att vakna!

Under huvuddelen av min tid som professor i redovisning gällde den traditionella (kontinentala) synen på regler och lagar.  Man lärde studenterna att läsa förarbeten och domstolsutslag för att genom analogi-resonemang komma fram till den rätta lösningen på ett redovisningsproblem. Alla problem är ju olika och nutidens förlitan på standards och det anglo-saxiska rättstänkandet (om det inte är förbjudet är det tillåtet) ger ju standardlösningar nästan oberoende vad problemet är. Professionaliteten hos våra redovisare och revisorer är i fara. Vi hade redan tidigare marknadsvärde som norm (om värdet på tillgången hade sjunkit under inköpsvärdet), men nu har det blivit extremt manipulerbart och omöjligt att revidera. Våra studenter kommer i svåra situationer från början och de är inte rustade för att stå emot.

När jag läste redovisning var det 20 timmar undervisning (föreläsningar och övningar) i veckan. Nu har materialet vuxit explosionsartat och undervisningstiden har dragits ner kraftigt, till kanske sex timmar i veckan. Det går bara inte att läsa in och behärska all denna nya reglering genom självstudier! Om något, behövs det mer diskussion om olika lösningar under sakkunnig ledning. Jag inser att staten inte har råd att föra upp undervisningsvolymen till en anständig nivå, men det vore ett steg på vägen om man åtminstone ville inse problematiken för universiteten. Vi har för få kvalificerade lärare, vi har för få doktorander, och vi har för många studenter.

Traditionellt har externredovisning och revision varit inbäddad i civilekonomutbildningen med dess tonvikt vid företagsekonomi och (för redovisningsstudenter) juridik. Senare års utveckling mot global reglering (under stark lobby) och stora internationella byråer har ytterligare förstärkt behovet av juridisk kompetens. Byråerna har en omfattande konsultverksamhet som erbjuder karriärmöjligheter för den som upptäcker sin starka sida senare än i skolan. Redovisningsfrågor i den offentliga sektorn kommer alltmer i fokus när privata managementmetoder tas över genom upphandling, bolagisering etcetera. Sammantaget innebär detta att vi ser ett starkt behov av kunskapsutveckling och utbildning framöver. Mot detta står en åldrande och krympande lärarkår med gammalmodig amerikansk litteratur till sitt förfogande. Vi behöver förnyelse såväl av lärarkåren som av kunskapsbasen för framtidens professionella redovisare.

En hierarki av satsningar måste till. Mitt förslag är att det skapas ett nationellt forskningsinstitut med uppgift att samla krafterna och verka för förbättrat samarbete mellan institutioner och med branschen. Jag har under de senaste 20 åren varit verksam i forskningsinstitutet Gothenburg Research Institute, GRI, (sedan 1998 en del av Handelshögskolan i Göteborg), som har kommit mycket väl ut i internationella utvärderingar. Mina erfarenheter därifrån samt mina 20 år som professor i redovisning dessförinnan vid samma skola ligger till grund för följande tankar:

Ett forskningscentrum i externredovisning måste vara nationellt eftersom det inte går att uppnå en ”kritisk massa” ens vid de stora universiteten. Centret bör inriktas på att ta emot lärare/forskare för bestämda perioder (finansierade av deras heminstitutioner) för att arbeta med aktuella problem (inom praktiken, utbildning eller inom forskarsamhället). Centret bör ha en fast anställd föreståndare och halvtidsanställda programansvariga (med docentkompetens).

Forskningscentret ingår avtal med högskolornas institutioner om att inordnas som ett naturligt led i högskolornas kompetensutveckling för aktuella lärare. Centret ingår också avtal med branschens olika företrädare om samarbete med till exempel utredningar av aktuella problemställningar (till exempel effekter och policyrelevanta överväganden avseende en fråga som progressiva avskrivningar inom bostadrättssektorn).

Ett program inom centret bör vara inriktat på utbildningsutveckling, både vad gäller pedagogik, läromedel och forskning om undervisningsprocessen och externredovisarens problem och dilemman. Kanske kan ett sådant program också ägna sig åt att producera standardföreläsningar som bidrar till att lärare kan frigöra tid för diskussion och handledning av studenterna mer individuellt. Ett annat program bör inriktas på internationell reglering med fokus på redovisningsreglering, men även andra områdens reglering, exempelvis Basel III, och lobbying. Ett tredje program bör inriktas på personalförsörjningen för högskolorna inom området, med till exempel samlat ansvar för nationella doktorandkurser, handledning av avhandlingsarbete och av lärares arbete med att uppnå docentkompetens, bevakning av personalsituationen vid våra högskolor samt förmedling av vikarier.

Kanske borde även ett särskilt program inrättas för redovisningsproblem inom offentlig sektor?

Samtliga program bör inrättas på basis av några allmänna kriterier:

*kompetent ledning (minst docent)

*ett rimligt problem att lösa

*en avgränsad tid (fem år?) till sitt förfogande (kan förlängas genom styrelsebeslut)

*minst tre-fem medarbetare som visat att de kan och avser att arbeta tillsammans

*goda möjligheter till IT-kommunikation, video-konferenser, etcetera.

Finansieringen måste bestå av en fast del som gör det möjligt att upprätthålla en kontinuitet (ledning), samt en rörlig del finansierad av vistelser, uppdrag och forskningsanslag. Man kan inte bygga en slagkraftig forskning & utveckling på ”soft money” (det vill säga korta anslag) eftersom forskare också är människor med familjer och pensioner att tänka på. Har man en fast kärna med driv blir centret attraktivt för vistelser som led i lärares kompetensutveckling. Dessutom får man ett intensivare utbyte mellan landets redovisningsinstitutioner.

Styrelsen bör representera Redovisningssverige med starkt akademiskt inslag. Preliminära uppgifter om antalet behöriga lärare är oroande med tanke på att kvalificerad redovisningsutbildning ges vid 26 högskolor i landet. Många lärare i extern redovisning är ensamma. Offentliga sektorns redovisning måste oftast negligeras. Vi förlorar också hela tiden lärare och forskare till våra grannländer. För utveckling av de lärare vi har, framför allt kompetenshöjning för adjunkter, krävs individuellt inriktade utvecklingsplaner med vidhängande coacher. Dessa kan då ta hänsyn till att det finns ett nationellt centrum att diskutera med och arbeta vid under en begränsad tid.

Mer tid måste också läggas på själva undervisningsprocessen. Här finns mycket att vinna, som vi visade i Göteborg för många år sedan. Genom att fokusera på hur studenterna lär och inrätta undervisningen därefter kunde vi uppnå remarkabla förbättringar av studenternas kunskapsnivå. Det blev ett antal artiklar i internationella tidskrifter om hur vi gjorde, men inga spår i universitetets syn på pedagogik. Nu är ”systemet” inriktat på avräkningar av undervisningsskyldighet ‑ man gör sina timmar och de som engagerar sig i studenternas lärande bränner ut sig. Se dessa hjältar! Hjälp dem! Sprid deras erfarenheter! Förbättra! Men framförallt – utbildningsministern och branschen – visa att ni bryr er!

Reformen av doktorandfinansieringen har lett till att vi har färre doktorander nu än på 70-talet. Mekanismen är att den garanterade lönen som doktoranden ska ha gör att den institution som behöver doktorander för återväxten måste ha ett fyra-fem års budgetutrymme för detta. Det har man ju inte. Alltså tittar man i budgeten först (i stället för på behovet) och ser om man har utrymme för någon enstaka doktorand. Denna enstaka doktorand ger inte underlag för någon forskarutbildningskurs. Vi är tillbaka i ett läge som liknar det jag själv upplevde på 1960-talet. När jag hade ansvaret för den inledande forskarutbildningskursen i början av 1970-talet kunde det komma 50 studenter till första seminariet – nu är det kanske fem vid ett stort universitet. En del riktade insatser har gjorts men vi måste säkra finansiering av doktorander (eller importera lärare) under många år framåt, utöka samarbetet kring nationella kurser och säkra tillförsel av nya forskningsresultat för att få till en rimlig plattform.

På de flesta håll finns ett bra samarbete med revisionsföretag som innebär att revisorer kommer och undervisar på speciella områden och presenterar fall inom ramen för kurserna. Gott så, men vi måste gå längre! I England har en av de stora byråerna satsat på att finansiera studier för studenter från underprivilegierade områden vid tre universitet. Det gör de naturligtvis inte av välgörenhet, men det är en intressant ansats. Det ska bli intressant att se hur utfallet blir. Kostnaden för byrån är betydande, liksom för universiteten som när de fått uppdragen behöver lägga om sina utbildningsprogram. Men vinsterna i form av välutbildade medarbetare och samhällsnyttan kommer säkert att väga över. I Sverige gör vi aldrig sådant. Kvantitet är viktigare än processen och resultatet – universiteten bedöms ju efter hur många sökande de har. Branschen kunde medverka till en mera differentierad syn på vad ett universitet bör göra. Egentligen är det ju fråga om unga människors sökande efter att förverkliga sin egen potential. Där kan många hjälpa till. Nu gäller det bara att vakna!

Text: Sten Jönsson

ANNONS
ANNONS

Så syns du maximalt på LinkedIn

23 september, 2020 Hur ska du profilera dig bäst inom branschen? Balans rådfrågar LinkedIn-experten Charlotte Hågård.

Experten: 10 frågor och svar om kapitaltäckning

21 september, 2020 När kan en kapitaltäckningsgaranti användas och vad gäller egentligen? Experten reder ut.

3 saker att tänka på inför anställningsintervjun

18 september, 2020 Balans har frågat fem stora byråer om vad framgångsrika kandidater bör tänka på inför anställningsintervjun.

Hon är ny ordförande i FAR

18 september, 2020 Åsa Lundvall, EY, är ny ordförande i FAR. Det här är hennes tre fokusområden.

WinWin vinnare Årets framtidsbyrå 2020

17 september, 2020 Innovativt ledarskap och en tydlig affärsmodell. Det gav WinWin Ekonomi segern i Årets framtidsbyrå 2020.

Niclas Hellman tilldelas CH Witts pris 2020

17 september, 2020 CH Witts pris 2020 går till Niclas Hellman. "Fullkomligt lysande" är juryns omdöme om artikeln.

 Upp