Anders Haglund tog i en debattartikel (Dagens Samhälle nr 6/2021) upp det orimliga med att de förtroendevalda revisorerna ytterst har ansvaret för att bedöma om redovisningen är rättvisande. Ett annat, men närliggande problem, är att revisorerna har en gemensam budget för både den finansiella revisionen och verksamhetsrevisionen. De politiskt valda revisorerna måste därför prioritera mellan olika grankingsinsatser. I denna prioritering drar ofta den finansiella revisionen det kortaste strået.

I många av landets kommuner är de resurser som avsätts för finansiell revision långtifrån tillräckliga för att de sakkunniga biträdena, som anlitas från revisionsbyråerna, ska kunna inhämta tillräckliga och ändamålsenliga revisionsbevis för att med rimlig grad av säkerhet kunna uttala sig om att årsredovisningen upprättats i enlighet med lag (2018:597) om kommunal bokföring och redovisning och ger en i alla väsentliga avseenden rättvisande bild.

Om man i samband med den finansiella revisionen upptäcker väsentliga felaktigheter eller andra oklarheter, vilka under normala omständigheter skulle kräva att revisorn fördjupar sin granskning och insamlar ytterligare revisionsbevis, så krävs det inom kommunal sektor att revisorerna ber om ytterligare medel från fullmäktige, alternativt prioriterar bort andra granskningsinsatser.

I en sådan situation är risken överhängande att fördjupade granskningsinsatser av räkenskaperna får anstå eller att de helt enkelt prioriteras bort. Det är inte helt ovanligt att de sakkunniga biträdena uttryckligen påpekar i sina granskningsrapporter att ”…granskningen inte uppfyller de krav som ställs på en auktoriserad revisor eller ett auktoriserat revisionsbolag enligt revisionslagen eller internationella standarder för revision (ISA). Detta innebär att vi inte uttalar oss om årsredovisningen så som vi gjort om dessa krav varit uppfyllda”.

Granskningen av de kommunala räkenskaperna håller med andra ord inte samma kvalitet som granskningen av räkenskaperna i företag eller statliga myndighet. Förutom avsaknad av allmänt accepterade standarder för revision inom sektorn, något som FAR, SKR och SKYREV för tillfället arbetar med, så är en viktig skillnad att de kommunala revisorerna inte kan säkerställa att man har erforderliga resurser för att genomföra en tillräckligt omfattande granskning.

I kommuner får revisorerna anpassa granskningen efter vilka resurser som finns budgeterade, snarare än efter vilken granskningsinsats som krävs för att med rimlig grad av säkerhet kunna uttala sig om räkenskaperna och de finansiella rapporterna.

Ett sätt att både säkerställa att erforderliga resurser finns för den finansiella revisionen och samtidigt öka oberoendet för de sakkunnigbiträden som granskar de kommunala räkenskaperna, vore att flytta finansieringsansvaret för räkenskapsrevisionen från de förtroendevalda revisorerna till kommunstyrelsen.

Detta skulle kunna ske genom att man inför ett ersättningssystem som motsvarar det som Riksrevisionen har vid den årliga revisionen av statliga myndigheter. Där beräknas avgiften för revision genom att den granskade myndigheten får betala den tid som behövs för att fullgöra uppdraget och utifrån en tidtaxa som följer av lönenivån för dem som deltar i granskningen (jfr Lag (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m.).

Upphandlingen av sakkunnigbiträden skulle då kunna göras utifrån kompetens och tidtaxa, snarare än utifrån ett förutbestämt belopp för hela granskningen.

Förutom att en sådan finansiering skulle stärka de sakkunniga biträdenas oberoende och säkerställa att tillräckligt med resurser finns för att kunna genomföra en revision av hög kvalitét, skulle det skapa incitament för kommunstyrelsen att kvalitetssäkra redovisningen och den finansiella rapporteringen för att undvika att revisionskostnaderna blir onödigt höga.