Prosolviadomen ökar skadeståndsrisken för många

Debattör

Bo Svensson är före detta justitieråd och har varit ordförande i Högsta Domstolen. Åren 2006-2008 ledde han arbetet i utredningen om revisorer och revision.

Skriv ut artikeln
4 oktober, 2013

Konkursboet och Öhrlings har nu förlikts i Prosolviamålet, men hovrättens dom kommer sannolikt att åberopas i nya mål om skadestånd på grund av bristfällig revision. Dessutom kan den bli vägledande för skadestånd mot andra konsulter, såsom styrelseledamöter, likvidatorer, mäklarer, handelsagenter med flera.

Prosolvias konkursbo stämde Öhrlings och den revisor hos Öhrlings som var huvudansvarig för revisionen av Prosolvia och yrkade skadestånd på grund av brister i revisionen. Prosolvia hade enligt konkursboet på grund av bristfällig revision gått i konkurs i december 1998 och bolaget hade därigenom skadats. Skadan beräknades av konkursboet till omkring 1,4 miljarder kronor.

Skadan beräknades av konkursboet som skillnaden mellan två händelseförlopp: ett faktiskt och ett hypotetiskt. I det faktiska händelseförloppet är revisionen bristfällig och Prosolvia går i december 1998 i konkurs som slutar med underskott. I det hypotetiska händelseförloppet är revisionen i enlighet med god revisionssed och Prosolvia överlever och har i december 1998 ett högt värde.

Tingsrätten uppställde ett i rättspraxis väl etablerat beviskrav: för bifall till sin talan måste konkursboet visa att det hypotetiska händelseförloppet var klart mera sannolikt än de alternativa förklaringar som Öhrlings gjort gällande. Tingsrätten fann att konkursboet inte hade förmått visa detta och ogillade käromålet.

Hovrätten tillämpade ett lägre beviskrav som innebar att konkursboet för bifall till sin talan måste visa att dess olika påståenden rörande det hypotetiska händelseförloppet måste framstå som övervägande sannolika jämfört med de alternativa förklaringar som Öhrlings gjort gällande. Hovrätten fann att konkursboet fullgjort denna bevisskyldighet när det gällde orsaksambandet mellan revisionen och skadan och att Öhrlings alltså var skyldigt att utge skadestånd till konkursboet. Skadeståndet beräknades därefter med tillämpning av samma låga beviskrav.

Hovrätten hänvisade som stöd för det valda beviskravet till Högsta domstolens dom i det så kallade Landskronamålet (NJA 2013 s. 145). Det målet gällde en 13- årig flicka som var omhänder­tagen för vård med stöd av lagen om vård av unga. Medan hon var tillfälligt placerad hos sin mamma anlade flickan en omfattande brand. Socialnämndens underlåtenhet att hålla uppsikt över flickan medförde att Landskrona kommun ålades ett skadeståndsansvar mot dem som drabbades av branden.

I Landskronadomen uttalar sig Högsta domstolen allmänt om underlåtenhet som grund för skadeståndsansvar. Bedömningen när det gäller kausaliteten ska i en underlåtenhetssituation ske genom en jämförelse mellan å ena sidan den faktiska handlingen och den inträffade skadan och å andra sidan en tänkt handling och dess möjliga men inte inträffade skadeförhindrande effekt. Att visa effekterna av en handling som inte har företagits är svårt och detta förhållande bör medföra bevislättnader för den skadelidande. Hur stor den skadelidandes bevislättnad ska vara beträffande vad som är möjligt och lämpligt farereducerande handlande – liksom hur stor den skadereducerande effekten ska vara för att en plikt att utföra handlingen ska föreligga – beror främst på skyddssyftet med den åsidosatta normen, den handlingspliktiges närhet eller anknytning till faran och faresituationen som sådan. När det gäller frågan om bevisskyldigheten kan även andra förhållanden inträffa, i vissa fall rent av så att bevisbördan kastas om.

Det är värt att notera att det av hovrätten i Prosolviamålet valda beviskravet ”övervägande sannolikt” inte nämns av Högsta domstolen som gav de skadelidande bevislättnad genom att lägga över bevisbördan på Landskrona kommun.

I Landskronamålet handlade det om en underlåtenhetssituation: Socialnämnden hade underrättats om risken för mordbrand men gjorde inte tillräckligt för att förebygga detta.

I Prosolviamålet var det inte fråga om en underlåtenhetssituation. Revisorn har aktivt överlagt med Prosolvia om hur de i målet aktuella transaktionerna skulle intäktföras. Han har stannat för att godta att transaktionerna redovisades som licensförsäljningar under räkenskapsåret 1997. Denna redovisningsmetod har underkänts av såväl tingsrätten som hovrätten som båda menar att transaktionerna borde ha redovisats som försäljning av Competence Centers[1] och tas som intäkter först när dessa centers var färdigställda, det vill säga tidigast under år 1998. Domstolarnas bedömning har goda skäl för sig men det hör till bilden att Börsen så sent som sommaren 1998 vid sin eftergranskning av Prosolvias börsnotering gav uttryck för uppfattningen att Prosolvias årsredovisning för år 1997, med transaktionerna redovisade som licensförsäljningar, var godtagbar.

Under alla omständigheter är det för mig överraskande att hovrätten rubricerat revisorns aktiva beslut att godta att transaktionerna intäktfördes år 1997 som en underlåtenhet. Det är självklart att när Prosolvias styrelse i samråd med revisorn beslutat att bokföra transaktionerna som licensförsäljningar, så organiserade revisorn revisionen av bolaget efter detta och ägnade andra frågor i bolaget mera uppmärksamhet. Den som aktivt väljer ett alternativ kan alltid sägas underlåta att välja något av de övriga alternativ som står till buds.

Landskronamålet gäller något som är väsensskilt från vad Prosolviamålet handlar om. Hur en socialnämnd bör handla i ett ärende om vård av unga kan inte lämpligen tjäna till ledning för hur revisorn i ett börsnoterat bolag bör agera i en redovisningsfråga och beviskraven i Landskrona- respektive Prosolviamålet skiljer sig också åt. Att Högsta domstolen gav ägarna till de brunna varuhusen en bevislättnad berodde enkelt uttryckt på att det var svårare för dem än för kommunen att visa vad socialnämnden borde ha gjort för att förhindra bränderna. Men i Prosolviamålet var bevisläget parterna emellan annorlunda.

Den stora frågan i Prosolviamålet var om bolaget gick under på grund av en bristfällig revision som konkursboet hävdade eller om Prosolvia gick i konkurs därför att bolagets produkter inte fann avsättning på marknaden som Öhrlings påstod. Enligt konkursboet hade Öhrlings genomfört en oaktsam granskning av Prosolvias redovisning och förvaltning och inte uppmärksammat att bolaget begått fel i informationsgivningen och räkenskaperna. Det har därför blivit fel i bolagets bokslut för år 1997, något som uppmärksammades av Dagens industri och ledde till omfattande medieskriverier. Den massmediala uppmärksamheten föranledde Börsen att dels tidigarelägga den uppföljning av bolaget som var planerad att ske ett år räknat från börsintroduktionen, dels placera bolaget på börsens observationslista. Därmed fick Prosolvia problem i tre olika hänseenden: Rörelsefinansiering blev omöjlig, kunder och samarbets-partners blev negativa och det blev omöjligt att genomföra en nyemission. Till följd härav blev Prosolvia oförmöget att betala sina skulder efter hand som de förföll till betalning och tvingades ansöka om konkurs. Mot detta invände alltså Öhrlings att Prosolvias programvaror och övriga produkter och tjänster inte gick att sälja i tillräcklig omfattning vilket ledde till konkursen.

I ett skadeståndsmål är det den skadelidande som har bevisbördan. Det var alltså konkursboet som skulle visa att den kedja av händelser från revisionen till konkursen som boet lagt till grund för sin talan faktiskt hade inträffat. Några särskilda svårigheter att visa vad som inträffat fram till dess Prosolvia placerades på börsens observationslista fanns inte. Konkursboet får också anses ha bättre förutsättningar än Öhrlings att visa att Prosolvia vid denna tid fick problem genom att rörelsefinansiering blev omöjlig, kunder och samarbetspartners blev negativa och det blev omöjligt att genomföra en nyemission. Någon bevislättnad för konkursboet i dessa delar av målet, som alltså rör det faktiska händelseförloppet, var därför inte motiverad

Men konkursboet bar också bevisbördan för sitt påstående att Prosolvia skulle ha överlevt om revisionen utförts i enlighet med god revisionssed. För att överleva måste Prosolvia ha en marknad för sina produkter, något som Öhrlings bestred att bolaget hade. Det är tydligt att konkursboet hade bättre förutsättningar än Öhrlings att visa hur marknaden för Prosolvias programvaror och tjänster utvecklades under år 1998. Konkursboet hade avvecklat Prosolvias rörelse och borde kunna redovisa hur detta skedde och vad det inbringade. Någon bevislättnad för konkursboet i dessa delar av målet, som alltså rör det hypotetiska händelseförloppet, var är därför inte heller motiverad.

Sammanfattningsvis var det enligt min mening inte motiverat att ge konkursboet en större bevislättnad än som följer av det av tingsrätten tillämpade och i rättspraxis vedertagna beviskravet ”klart mera sannolikt”.

Konkursboet och Öhrlings har som nämnts inledningsvis förlikts och Öhrlings ska betala konkursboet 742, 5 milj. kr. Hovrättens dom kommer därmed att sakna betydelse parterna emellan men den kommer sannolikt att åberopas i nya mål om skadestånd på grund av bristfällig revision. Dessutom kan den få prejudicerande verkan när det gäller skadestånd av andra kategorier av funktionärer i näringslivet.

En revisor i ett företag är en syssloman i förhållande till sin uppdragsgivare och omfattas av de regler som gäller för sysslomän. I praktiken tillämpas aktiebolagens regler om skadestånd när en revisor har varit försumlig. Men aktiebolagslagens skadeståndsregler överensstämmer i allt väsentligt med vad som gäller för sysslomän i allmänhet.

Det ligger därför i farans riktning att underrätter i fråga om beviskravet följer hovrättens dom i Prosolviamålet när de får mål i vilka en huvudman väcker talan mot en syssloman och yrkar skadestånd på grund av försumlighet. Det kan gälla skadeståndstalan mot styrelseledamöter i bolag, föreningar och stiftelser, likvidatorer, revisorer och andra personer med förvaltande eller kontrollerande uppgifter inom ett företag. Andra exempel är skadeståndstalan mot mäklare, handelsagenter, handelsresande, kommissionärer, revisorer som fullgör due diligence- och andra särskilda gransknings- eller värderingsuppdrag, auktionsförrättare och fastighetsförvaltare.

Riskerna med en analogisk tillämpning av beviskravet i Prosolviamålet på sysslomän av olika slag kan belysas genom följande exempel: Om en revisor inte förmår att betala hela det skadeståndsbelopp som en domstol på grund av försumlig revision ålagt honom att betala till sin klient, kan klienten väcka talan mot sitt ombud i målet mot revisorn och yrka skadestånd av ombudet för att han avrått klienten från att väcka skadeståndstalan också mot klientens styrelse och verkställande direktör. I denna senare process vill klienten naturligtvis ha samma bevislättnad som hovrätten lämnade konkursboet i Prosolviamålet.

I Prosolviamålet ålades revisionsbolaget att solidariskt med den huvudansvarige revisorn till konkursboet betala 890 milj. kr med dröjsmålsränta från och med den 8 maj 2001. Dröjsmålsräntan uppgick till 250 000 kr om dagen och omedelbart före förlikningen var revisionsbolaget och revisorn skyldiga att betala sammanlagt 2 miljarder kronor.

Det finns därför goda skäl för alla som lämnar eller åtar sig sysslomannauppdrag att noga analysera hovrättens dom i Prosolviamålet och se över sitt försäkringsskydd.



[1] Dessa centers skulle drivas tillsammans med lokala samarbetspartners och affärsidén var att skapa försäljningskanaler för Prosolvias produkter och att etablera Prosolvias teknologi.

Annons
Far Online

Återvänder till revisorsyrket: ”En nystart”

9 juli, 2020 Ola Almquist lämnade jobbet som revisor för en tjänst som ekonomichef. Nu har han återvänt.

Så får din byrå godkänd utbildningsplan

8 juli, 2020 Revisorsinspektionen uppdaterar sin vägledning om godkännande av utbildningsplan - för att underlätta för byråerna.

Förtroendet A och O i relationen med kunden

6 juli, 2020 "Auktorisationen tillför ett stort värde för kunden".

”Det är tuffa tider – men de gynnar oss”

3 juli, 2020 Auktoriserade revisorn Carl-Magnus Falk bakom nytt webbaserat boksluts- och årsredovisningsprogram som ska revolutionera redovisningen.

7 nyheter på hållbarhetsområdet

1 juli, 2020 Taxonomier, handlingsplaner, förordningar och direktiv. Och vad är egentligen New Green Deal?

 Upp