Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att få en tillförlitlig helhetsbild av hållbar utveckling i Sverige och bedöma om vi lever upp till EU-direktivets krav och FN:s globala mål för hållbarhet. Hållbarhet handlar om helhetssyn, att kunna se samband, beroenden och konsekvenser på lokal, regional och nationell nivå. Ett problem är sällan en isolerad företeelse som är begränsad till en specifik verksamhet. Lösningar på hållbarhetsproblem ligger i att flera aktörer och sektorer gemensamt samverkar. En inneboende svaghet med rådande krav på hållbarhetsrapportering är att endast en del av samhället omfattas, nämligen förtagen. När det gäller statliga myndigheter, kommuner och landsting är hållbarhetsrapportering helt frivilligt.

Sverige är ledande i arbetet med hållbar utveckling. Regeringen var tidigt ute med att införa hållbarhetsredovisning för de statliga bolagen och staten har varit drivande när det gäller hållbarhetsrapportering för de privata företagen. Vi vet vilken betydelse det allmänna har för ett hållbart samhälle. Hur viktig är inte hållbarheten i vår krisberedskap, infrastruktur, informationssäkerhet och i skolundervisningen. Borde inte detta räcka för att motivera att medborgarna får en rättvis bild av hållbarheten i offentliga åtaganden?

Myndigheters återrapportering till regeringen av miljö- och hållbarhetsmål är splittrat. Ett urval av myndigheter ska enligt regleringsbrev och instruktion redovisa hur verksamheten bidrar till att uppnå FN:s globala mål. Men det saknas en enhetlig struktur om att redovisa hållbarheten i verksamheternas prestationer och resultat.

Hållbarhetsrapportering är inte enkelt, men lärdomar kan hämtas från näringslivets hållbarhetsrapportering och hur revisionen av denna fungerar. Det finns möjligheter men också svårigheter att ta höjd för. Användning av olika ramverk och sätt att redovisa har skapat problem för intressenterna att kunna bedöma hur företagen lever upp till konkreta åtaganden samt jämföra hållbarhetsinformationen över tid och mellan företag. Samtidigt är det medvetenheten om både behov och problem som leder oss framåt.

Revisionsföretagen PwC och KPMG har utvärderat ett antal hållbarhetsrapporter. Man har funnit väsentliga brister i dem. Inte minst i frågor som har att göra med antikorruption och mänskliga rättigheter. Man har också visat att det saknas riskbeskrivningar för många områden. Även om hållbarhetsrapportering inte är problemfri har vi dock lagkrav på hållbarhetrapportering för privata och offentliga företag. Den valda revisorn lämnar också ett yttrande om hållbarhetsrapporten är upprättad i enlighet med gällande regelverk. Det offentliga åtagandet saknar denna ordning.

En viktig förutsättning för den framtida utvecklingen är att hållbarhetsrapportering blir mer trovärdig så att intressenterna ska kunna lita på informationen. Rapporteringen får inte utvecklas till reklamprodukter för den egna verksamheten. Här spelar revisionen en central roll genom sin granskande funktion men det behövs främst en harmonisering av redovisningen och en hållbarhetsrapportering som sker utifrån gemensamma och enhetliga principer och strukturer. Detta skulle stödja ansvarsutkrävande och vi skulle få ett system där vi mer samlat skulle kunna mäta resultat och se effekter på nationell nivå över tid.

Enhetlig rapportering och revision löser inte alla problem. Men det bidrar till att fakta läggs på bordet. Att ta ansvar och att utkräva ansvar förutsätter kunskap. Det är därför hög tid att höja ambitionsnivån och även låta all statlig verksamhet och kommuner omfattas av hållberhetsrapportering. Ett viktigt steg skulle vara att låta stora myndigheter och kommuner som har en väsentlig påverkan på hållbarhet omfattas av kraven.

Dessa åtgärder skulle sammantaget ge samhälle och näringsliv en mer tillförlitlig helhetsbild av Sveriges hållbarhetsarbete. Det bidrar till ökad relevans och nytta för ägare, användare och allmänhet och gör revisorsyrket än mer viktigt och attraktivt.

Tidigare debatter i ämnet