Foto: iStock

Dags för Revisorsinspektionen och akademin att tänka om?

Debattör

Ek. dr Sven-Arne Nilsson är verksam vid Deloitte och gästprofessor vid Linköpings universitet.

 

Det här är en debatt på Balans. Åsikter och synpunkter som framförs är författarens egna.

Skriv ut artikeln
10 november, 2017

Per Johanssons debattinlägg på tidningenbalans.se om Revisorsinspektionens (RI) förslag till nytt utbildningssystem och de inlägg som följt är intressant läsning. Inte minst med tanke på höstens företagsekonomiska ämneskonferens FEKIS på Malmö Högskola.

I Per Johanssons första inlägg (21 september 2017) är utgångspunkten för Revisorsinspektionen (RI) att revisor riskerar att bli ett bristyrke; det kommer inte finnas tillräckligt många revisorer för behovet i näringsliv och offentlig sektor. Men att de stora byråerna, inte bara Big 4, växer och har växtambitioner ger inte mig intrycket av ett kapacitetsproblem. Men RI blickar kanske längre fram eller vidare?

Bristen beror enligt RI på att utbildningssystemet inte levererar tillräckligt många revisorer. Med utbildningssystemet antar jag att Per Johansson även menar byråutbildningen. Vad jag förstår av söktrycket till byråerna levererar universitet och högskolor tillräckligt många assistenter. Och i så fall är det på byråerna som något händer – det vill säga att inte tillräckligt många blir auktoriserade. Är det då verkligen utbildningssystemet som gör att vägen fram till auktorisation inte är framkomlig för 350 av 500 assistenter årligen? Forskarna Pernilla Broberg och Torbjörn Tagesson tror inte att karriärvägen är för lång eller för smal, utan en studie av vanliga orsaker till att yngre medarbetare lämnar branschen visar något annat.

Andra utgångspunkten, i Per Johanssons andra inlägg (20 oktober), är att ”det finns mer som förenar yrkesrevisorer i sättet att arbeta än som skiljer”, vilket föranleder RI att föreslå ”en gemensam utbildningsmodell som kan tillämpas för all finansiell yrkesrevision”. Blickar RI här tillräckligt framåt och vitt? Jag hör och ser i vardagen och förhörde mig därtill med byråns avantgarde: revisionen av stora företag och av små företag har förstås alltid skiljt sig, men skillnaden håller på att bli kategorisk. Det har att göra med digitaliseringen men också med komplexiteten i storföretagen och i revisionen av dem. Givet dessa två skilda kategorier är en svår fråga alla medelstora företag: blir de en särskild kategori?

Vidare rörande sättet att arbeta utses ju fortfarande en individ som antingen revisor eller huvudansvarig i ett revisionsbolag, men det är redan en fiktion i storföretagen. I dem är revisionen ett lagarbete där individen förlitar sig på olika expertiser, inklusive i redovisning, och på rutiner eller processer. Även om fiktionen består är frågan om utformningen av kraven inte ska utgå från att det är byrån men ej en individ som auktoriseras att granska. Sammanfattningsvis: kommer inte så mycket att skilja olika revisorer åt att en gemensam modell inte är lämplig?

Digitaliseringen ändrar ju också i små företag och därmed förutsättningarna för extern granskning av dem. Förblir det då i dem nödvändigt med revisionens ”operativsystem”? Ett alternativ är att granskningsmän granskar att kraven i aktie-, bokförings- och årsredovisningslagarna uppfylls; i så fall inte en gemensam modell även för de granskarna.

Något om ett kapacitetsproblem på universitet och högskolor ser jag inte, men för inte länge sedan skallade ropen: akut lärarbrist hotar tillväxten. Det handlade om ökad forskarutbildning, behov av 150 nya doktorer inom fem år. Om universitet och högskolor alls tar sitt samhällsansvar så är det inte i närheten av detta behov. Om det finns en sådan lärarbrist, är inte lösningen med (enbart) en kandidatexamen som grundkrav klok och rättvis, och fortsatt utbildning på byrån?

I inläggen talas det om teoretisk kunskap, men nästan inget om redovisningsteoretisk sådan, trots revisorns primära uppgift att granska årsredovisningen. En session på FEKIS var om ämnets teorier, modeller och perspektiv. Visserligen inte bara om redovisningens, men den är ju en ganska stor del av ämnet. Eriksson-Zetterquist, Hansson och Nilsson listade de tio mest frekventa teorierna, men den dynamiska balansuppfattningen var inte alls med. Särskilt som denna uppfattning förblir central, till och med förfinas, frågar jag mig vad det egentligen är för teorier som lärs ut. Är det de teorier som bäst fyller det framtida kompetensbehovet?

I ett inlägg är frågan vem som är bäst lämpad att träna i analytisk förmåga och kritiskt tänkande: de forskarutbildade lärarna eller revisionsbyråerna. Ett möjligt svar gav Alvesson på FEKIS: en studie av studerande i USA indikerade att 45 % inte gjort något framsteg i kritiskt tänkande, komplext resonerande och skrivande efter två år, och 37 % inte efter alla fyra åren. Vet vi hur denna träning är hos oss? Lär inte blivande revisorer sig analytisk förmåga och kritiskt tänkande (bättre) i byråmiljön?

Apropå de forskarutbildade lärarna frågar jag mig vilken forskning de utbildats i, vad de forskar om och hur relevant den forskningen är för revisionspraktik. Alvesson och Paulsen frågade i sin session på FEKIS i krassa nyttotermer: Har de senaste 30 årens företagsekonomiska forskning lett till någon förbättring av näringslivet? De tog inte upp just redovisning, men har den forskningen lett till någon förbättring?

Forskningen inom redovisning tar däremot tio professorer vid universitetet i Saarland upp, utvecklingen under säg de senaste 30 åren och två olika inriktningars relevans. De pläderar för en förstärkning av den normativa inriktningen. Utvecklingen i Tyskland förefaller vara som den i Sverige, så hur är det med den praxisrelevanta forskningen i Sverige?

Per Johansson avslutade i SvD Näringsliv 2017-09-23 med: ”Revisorerna är sedan urminnes tider vana att se bakåt och granska det som skett. Nu är det dags att aktivt se framåt, modernisera och ta initiativ för framtiden.” Så uppfattade jag deras vana när jag för 50 år sedan inte läste vad som krävdes för att bli auktoriserad. Att min uppfattning var missvisande lärde jag mig –  om inte förr – för 35 år sedan, utan att jag var i storföretag. I nästan 20 år har jag nu som redovisningsexpert arbetat tillsammans med revisorer, som verkligen inte ser bakåt och granskar det som skett, mer än vad som rimligen ligger i att revidera.

Sven-Arne Nilsson. Foto: Teiksma Buseva

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Sociala medier gör alla till kommunikatörer

19 november, 2017 Grant Thornton kan konsten att tränga igenom det ständiga sociala medier-bruset. Hur gör byrån?

Fika med Saldo Redovisning

18 november, 2017 Balans hälsar på Saldo Redovisning – Årets framtidsbyrå 2017 – i Vasastan i Stockholm.

”Allt färre företag har revisor”

17 november, 2017 Efter sju år med frivillig revision för små bolag finns både säkra och osäkra konsekvenser.

Hållbarhetsrapport utmanande för nio av tio

15 november, 2017 Hållbarhetsrapportering: En mödosam plåga eller en viktig möjlighet?

Skaffa dig IT-kompetens – stå dig i konkurrensen

14 november, 2017 De som skriver revisorsprovet har låg IT-kompetens. Det säger Revisorsinspektionens chef Per Johansson.

FAR-podden: Årsredovisningen – Sveriges mest onödiga dokument?

13 november, 2017 Behövs årsredovisningen i en digital värld? Det är frågan i senaste FAR-podden.

 Upp