Lokal pragmatism och global standard-isering – en kombo?

Krönikören
30 april, 2017

IFRS används för närvarande i ett stort antal länder över hela världen. Det innebär en global standardisering i och med att samma standarder används globalt.

Det är redovisningsregleringen som standardiserats, samtidigt som det finns stora kvarstående skillnader mellan länder med avseende på ekonomisk, juridisk och politisk struktur. Det innebär att det finns situationer när en viss standard från IASB fungerar dåligt eller är direkt olämplig i ett visst land.

Hur kan företag i ett enskilt land agera i en sådan situation? Det finns flera möjligheter. Man kan försöka få till en ändring av standarden för att bättre passa det egna landets unika situation. Man kan också strunta i standarden och bilda en lokal (pragmatisk) praxis. Ett ytterligare alternativ är lokal anpassning inom ramen för principbaserade standarder.

Vänta nu, kan man bara strunta i standarden, och ändå hävda att man följer IFRS? Om rapporterande företag och revisorer är överens om den pragmatiska lösningen så är det enbart övervakningen som kan stoppa det. Om incitamenten för att inte följa standarden är starka krävs i så fall en stark och oberoende övervakning.

I oktober 2016 lade Anna-Stina Gillqvist fram en mycket intressant avhandling på Handelshögskolan i Stockholm (”Conversations on Accounting Practices”) som behandlar den svenska övervakningens roll i fyra olika fall. Ett av fallen behandlar diskonteringsränta för beräkning av förmånsbestämda pensionsskulder i enlighet med IAS 19 under åren närmast efter den finansiella krisen 2008-2009. Avhandlingen inspirerade denna krönika, men allt som sägs nedan är mina egna åsikter.

Först, en kort påminnelse om frågan. IAS 19 anger att diskonteringsräntan som används för värdering av pensionsskulder ska vara baserad på räntan på förstklassiga företagsobligationer. Om ingen fungerande marknad för sådana obligationer finns – vilket gällde i Sverige – ska statslåneräntan användas.

Efter den finansiella krisen sjönk räntorna på statsobligationer medan de ökade för företagsobligationer. Det gjorde att svenska företag, som använde statslåneräntan, fick högre skulder medan konkurrenter i Euroområdet, Storbritannien och USA (där marknader för företagsobligationer finns) fick lägre skulder. Jämförbarheten i redovisningen mellan svenska och utländska företag minskade, till de svenska företagens nackdel. Eftersom pensionsskulder har så lång löptid blir effekten av diskonteringsräntan högst väsentlig.

Vad gjorde då den svenska redovisningsprofessionen? Steg ett var att kontakta IASB och be dem ändra standarden så att estimerade räntor på företagsobligationer skulle användas där faktiska marknader saknas (det vill säga man skulle estimera vad räntan på sådana marknader skulle ha varit om de hade funnits). Detta lyckades inte. Inte heller anpassning inom ramen för principbaserad reglering var möjlig, eftersom IAS 19 just här är tydligt regelbaserad.

Steg två var då i stället att hitta en marknad med en ”rimligare” ränta som skulle kunna kallas marknad för företagsobligationer. Man hittade marknaden för bostadsobligationer och började använda räntan på den marknaden.

Användning av räntan på bostadsobligationer ledde till bättre redovisning i bemärkelsen att balansräkningarna för svenska företag blev mer jämförbara med företag i andra länder. I den meningen var det en pragmatiskt väl fungerande lösning.

Dock var lösningen inte i överensstämmelse med IAS 19. Ja, branschen hävdar naturligtvis att man följde IAS 19. Det starkaste argumentet mot att det var så är att den ekonomiska exponeringen i bostäder (säkerheterna bakom obligationerna) skiljer sig från den ekonomiska exponeringen för näringslivet (inklusive banker). Det är det senare som IASB (IASC) valde som primär utgångspunkt för diskonteringsräntan när IAS 19 skrevs. I pragmatismens förlovade värld kommer den svenska lösningen dessutom bara att överleva tills dess att de ekonomiska utsikterna för bostäder börjar avvika markant från näringslivets, vilket igen kommer att få räntorna att divergera (se även krönika i Balans nr 5, 2012).

Vad gjorde den svenska övervakningen? Nasdaq OMX konstaterade att bostadsobligationer är företagsobligationer och att den räntan ska användas för värdering av pensionsskulder.

Är det ett problem att ett land – med övervakningens goda minne – pragmatiskt kommer fram till att man kan avvika från en standard om det (i alla fall tillfälligt) leder till bättre redovisning? Ett problem är att det blir svårt för investerare på global nivå att veta vad det innebär att följa IFRS om lokala lösningar tillåts där delar av IFRS inte följs. Hela grundidén med global standardisering av redovisning försvagas.

Om Sverige på allvar vill ingå i ett globalt redovisningssammanhang borde man verka för att IFRS följs på det sätt standarderna är skrivna. I Sveriges fall kräver det en förstärkning av övervakningen.

Kommentera

Semesterlön – så räknar du rätt som arbetsgivare

24 maj, 2017 Snart dags att räkna ut de anställdas semesterlöner. Resultat reder ut!

Ärligt talat, Dan! – om millennials

23 maj, 2017 Under vinjetten Ärligt talat, Dan! ställer Balans vassa frågor till FAR:s generalsekreterare Dan Brännström.

Myndighetslådor borta från i sommar

21 maj, 2017 Skattekontoren samt Skatteverkets, Pensionsmyndighetens och Försäkringskassans brevlådor försvinner helt.

FAR-podden: ”Vi har sett vår redovisning av hållbarhet som ett legobygge”

20 maj, 2017 AB Svensk Exportkredit (SEK) delar med sig vinnarformeln till en lyckad redovisning av hållbarhet.

Socialt entreprenörskap prisas

19 maj, 2017 Genom kombinationen hållbarhet och socialt ansvar har Björn Söderberg byggt framgångsrika företag. Nu prisas han.

SEK vinnare av Bästa redovisning av hållbarhet 2016

18 maj, 2017 SEK imponerade på juryn till FAR:s pris Bästa redovisning av hållbarhet 2016. Balans intervjuar!

 Upp

RAKT MED RAKEL Avsnitt 13: Gunvor Pautsch
För att lyssna på podcasten måste du uppgradera din webbläsare
eller hämta hem den senaste versionen av Adobe Flash Player